Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Weeping Willows – ett tufft dansband

I februari släppte Weeping Willows sitt första album på sju år, totalt sett det sjunde i raden. En enad kritikerkår hyllar skivan, och den pågående turnén drar mycket folk. Men hur kommer det sig att Magnus Carlson stred för att spela just i Hälsingland?

Annons

– Turnén bokades för ett år sen, och då noterade jag att Hälsingland inte fanns med överhuvudtaget. Då tog jag kontakt med Pelle Larsson på Bollnäs kulturhus, jag tyckte att vi borde spela i Hälsingland. Jag har spelat mycket med Sigge Hill i Hudiksvall, och känner både Perssons Pack och Traste Lindéns kvintett. Vi har alltid haft någon slags känsla för Hudiksvall. Weeping Willows medlemmar var bandet på Ulf Sturesons första skiva. Men den främsta kopplingen är Sigge Hill, jag har varit gäst hos honom varje sommar i femton år. Men att det blev Bollnäs beror mest på att det här är en spelning inför sittande publik, och då passade Bollnäs kulturhus bra.

Det är alltså hela sju år sen bandet senast släppte en skiva – och den senaste skivan har i stort sett samma sound som den första, Broken Promise Land, som kom 1997. Var det avsiktligt?

– Det var meningen. Vi gjorde ju skivor med jämna mellanrum, fram till 2007. Efter det turnerade vi i 1,5 år, sen var det tänkt att vi skulle göra en ny skiva men det uppehållet blev förlängt på grund av att medlemmar i bandet började spela med andra i ganska stor utsträckning. Då sa vi att vi pausar. Det blev som ett stopp mitt i livet. När man stannar upp och funderar över vad man vill. Runt 2011 började vi sticka ut och spela igen, och då spelade vi mest gamla låtar. Det kom skitmycket folk överallt. Då började vi få distans till de skivor vi gjort. Vi började med storslagen 60- och 70-talssoul och blues. Längs vägen gjorde vi en rockskiva, och även en popskiva, som visserligen hade några av våra största hits, men i det långa loppet så tycker vi att poplåtarna var förgängliga. Dem spelar vi inte ens längre. Vi kom underfund med att Weeping Willows särart är det vi gjorde när vi började. Om vi nu ska göra en skiva för första gången på sju år, då ska den skivan verkligen sätta fingret på vad vi är. Därför fick vi in den tanken att vi skulle göra en slags uppföljare till debutskivan. Allting på vägen fram till den här skivan har varit som en slags träning.

Är publiken den samma nu som tidigare?

– Vi har alltid haft en väldigt blandad publik. Vi har varit det här bandet som man kan gå och se tillsammans med sina föräldrar. Det är ofta så. Vi har en ganska stor del äldre publik. Det är därför vi har valt att göra den här för sittande publik. Vi spelar mycket ballader då är det skönare att sitta i en stol och lyssna. Dels finns det de som gillar Smiths och Morrissey, men även en stor del som gillar Elvis och Roy Orbison och Scott Walker och Frank Sinatra. Vi försöker åstadkomma något i stil med att Frank Sinatra sjunger i The Smiths. Om vi lyckas vet jag inte. Men nånstans däråt.

Hur är det att skriva djupa, sentimentala och deppiga kärlekstexter om man inte är där själv? I det svarta?

– Det tillhör den genren vi är i. Det ska inte vara glada texter. Vi verkar i en musiktradition som härstammar ur blues, soul och country. Det tillhör genrerna att sjunga om saker man funderar över. Motgångar och rädslor. Även om man är på en bra plats i livet – jag har det jättebra nu – så har man ju rädslor. Vissa låtar jag skriver är ganska politiska, handlar om Sverige, fast i skepnad av en 60-talslåt. Men det är ju min egen tolkning. Främst är det att vi är trogen traditionen. Partymusik kan Alcazar göra. Vi gör musiken ganska tydlig, i amerikansk 60-talstradition, då är det viktigt att man inte blir retro, gör en härmgrej. Vår grej blir att man tar den tydliga traditionen men blandar in lite mörker, allvar, men vill inte vara ett tråkband som blir alltför deppigt. Weeping willows är som ett dansband, fast tufft, skrev nån, det tycker jag låter bra.

Turnén är lyckad och ni har 60 spelningar inplanerade fram till september – blir det festivaler också?

– Vi försöker undvika festivaler, vi ska spela på Yran i Östersund, men annars tycker vi inte att vi passar. Vi har spelat så mycket genom åren, att vi har hittat sommarställen, typ Freluga. Såna ställen finns i hela Sverige, vi behöver inte festivalerna. Vi känner att vi blir äldre och äldre, och då passar den typen av scener oss bättre. På modernare festivaler som Way Out West skulle vi bli en nostalgiakt och det vill vi inte vara. Det är inte för oss längre.

Du var med i Jills veranda, i det väldigt hyllade avsnittet när ni spelade tillsammans med den då hemlöse musikern Doug Seegers, förstod du då vilken succé det skulle bli?

– När jag åkte dit var en del av programidén att man inte skulle veta så mycket. Då var det grejer inplanerat, Jill skulle ta mig till olika ställen. Doug Seegers däremot var helt slumpmässigt. Jag blev så tagen av honom, för vi hängde med honom en hel dag, han spelade en massa låtar, vi valde att skippa en massa planerade grejer och gå på Doug-spåret. Då visste man inte att folk här skulle tycka att det var så häftigt. Men det var enorm succé för honom, jag har varit i kontakt med honom hela tiden sen dess, han har spelat in en skiva i Nashville med bra musiker. Han kommer spela mycket i Sverige i sommar. Sen tror jag också att den stora anledningen till succén inte bara är hans låt i sig, utan att vi i Sverige behöver idag sannsagor. Att se människor göra nånting snällt mot någon annan. Det är så mycket skit med allt, ökad segregering på alla sätt och vis, och det är för lite glada fina goda nyheter. Det tror jag har bidragit till succén med hela programmet. Det är jag ju extremt stolt över att ha varit en del av.