Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ville – en barriärbrytande endorfinkick

/

Claes och Anita Adolfsson skaffade för drygt två år sedan sin Ville, en liten bichon havanais som fungerar både som social barriärbrytare och endorfinkick.
– För vår del har Ville inneburit ett helt nytt sätt att leva, säger Claes Adolfsson.

Annons

Claes Adolfsson tar emot i familjens villa på Ren. I hasorna har han ständige följeslagaren Ville, som efter några ivriga skall tystnar och istället nyfiket betraktar besökaren.
– Han rapporterar om någon kommer, men sedan är det bra, förklarar Claes och klappar om Ville.
Frun Anita är också hemma, men är just på väg tillbaka till jobbet på färghandeln Nordsjö idé och design, där både hon och Claes arbetar.
– Visste du förresten att bara hund- och kattmat omsätter större summor varje år än allt väggmaterial sammanlagt, upplyser Claes om. 

Om han med det antyder att han satsat på fel bransch, frågar jag inte…
Vi sätter oss tillrätta i ett nyinrett, stilrent ”uterum” med skjutbar glasvägg, för dagen klokt nog stängd i den bistra vinterkylan, och en braskamin som Claes får kämpa lite med att få riktig fyr i. Snart sprakar det dock gemytligt i kaminen. När Claes hämtar kaffe och fikabröd följer Ville med, förstås, och kommer inte tillbaka tomhänt – i munnen har han tygkaninen, favoritleksaken nummer ett som han inte släpper ifrån sig frivilligt. När Anita för första gången skulle tvätta kaninen blev det inte lätt för Ville, berättar Claes. Ville, tydligt missnöjd, parkerade under ställningen där favvisen hängde på tork.
– Nu ser vi alltid till att ta den i smyg när det är tvättdags...
Claes och Anita hade länge en längtan efter att skaffa hund, men dottern Emmas pälsdjursallergi gjorde att det inte funkade.
– Men så hittade Anita den här rasen, bichon havanais. Den släpper inga hår, så de flesta allergiker reagerar inte på den och när det funkade för Emma så bestämde vi oss. 

De behövde inte ta sig särdeles långt för att hitta sin hund, visade det sig. En halvtimmes bilfärd bort, hos uppfödaren Helen Nilsson i Edsbyn, fanns Ville – eller Smedtjärns Merlin, som han heter i registreringsbeviset.
– Vi hade väl trott att vi skulle få ta oss en bit, eftersom det inte är en jättevanlig ras, men det blev väldigt mycket lämpligare än vi trodde.
Att beskriva känslan med att skaffa hund är inte helt lätt, tycker Claes.
– Det är väldigt svårt att sätta ord på. Det enda jag kan säga är att det är en väldigt speciell känsla, som jag tror ska upplevas om man ska förstå den.
Ville är en trygg och ytterst sällskaplig liten hund som gärna vill vara med där det händer, alltså i närheten av husse och matte. Eller Emma, för den delen, när hon kommer och hälsar på.
– Man behöver inte oroa sig att han ska sticka iväg direkt, den här rasen är ingen smitare. Om man någon gång inte vet var Ville är någonstans är det bäst att titta rakt neråt, för han är oftast omkring benen på en, säger Claes och tittar ner på Ville som tagit plats i soffan bredvid honom. 

Claes är sjukskriven på halvtid och är alltid hemma på eftermiddagarna. Då har han och Ville sina rutiner.
– Efter lunch sover vi alltid middag en timme. Idag sov vi hårt, ler Claes.
– När jag sätter in tallriken i diskmaskinen vet Ville att det är sovdags, då hoppar han upp i sängen. Och han ligger alltid bredvid mig på kvällarna, då vi kollar på tv.
Ville ser också till att ha koll när huset ska gå till nattvila. Det spelar ingen roll hur sent det blir, Ville håller ut tills både Claes och Anita ligger i sängen. En duger inte, båda ska ha gått och lagt sig innan Ville kan komma till ro.
Ville har tillträde till de flesta av husets faciliteter och utrymmen, något han kan tacka sin oemotståndliga charm för. Det var nämligen inte riktigt meningen att det skulle bli så från början, berättar Claes:
– Innan vi hämtade Ville hade vi satt upp en massa regler för vad som skulle gälla, sånt vi skulle vara hårda på, berättar Claes.
Ingen hund skulle få vara i sängen, eller vid matbordet och vissa rum skulle vara helt hundfria. Men verkligheten blev, som sagt, en annan.
– Ja, du kan ju själv gissa vad som hände… säger Claes, ler snett, och ger själv svaret:
– I princip har vi brutit varenda en av de där reglerna vi sa att vi skulle ha… 

Möjligen förstår Ville vad vi pratar om, för han ser rätt belåten ut där han ligger, numera på mattan vid Claes fötter. Att Ville har koll på vad som händer och sägs visar han nämligen mest hela tiden. Ett lysande bevis på det ska Claes snart ge, men en liten förförståelse krävs först. Bland grannhundarna finns det både polare och såna som inte är lika populära hos Ville, som är en bestämd herre när det gäller att välja sitt sällskap. Ozzy, en engelsk mastiff på runt 80 kilo, accepteras exempelvis fint. Däremot funkar det inte med Leia, en rhodesian ridgeback som Ville tydligt visar vad han tycker om när Claes nämner namnet:
– Oj… undrar om Leia är på väg hit? Ville, ska vi gå och kolla om Leia kommer? säger Claes och reser sig från soffan.
Reaktionen låter inte vänta på sig många hundradelar; från att avspänt och förnöjt ha legat på mattan flyger Ville på benen och morrar ljudligt.
– Han är verkligen oerhört smart och har koll på allting. Han älskar till exempel att åka bil, och han hör allt så det är svårt att smyga med att man är på väg ut. Men då säger vi att vi ska åka och handla, för då vet han direkt att han inte får följa med, då åker svansen ned, säger Claes och ler. 

Mer än en gång har Ville överraskat med sin sensibilitet. De gånger han följer med Claes och Anita till jobbet brukar han alltid vara pigg och glad i färgbutiken, där han till och med fått en egen liten hörna att husera i. Men en dag upptäckte Claes till sin fasa att Ville låg och darrade som ett asplöv. Men sjuk var han tack och lov inte, förklaringen var helt enkelt att Villes norsktalande veterinär var på besök i butiken.
– Han gillar verkligen inte att åka till veterinären, och när han hörde att det pratades norska så började han darra i hela kroppen...
Villes vilja och förmåga till kontakt och kommunikation är fantastisk, tycker Claes.
– Ja, man har mycket kommunikation, det är som att man utvecklar ett slags språk emellan varandra. Så upplever vi det i alla fall. 

Han beskriver också hunden som ”en social barriärbrytare”.
– Helt klart är det så, man får träffa och lära känna folk tack vare Ville. Det händer ofta att folk man inte känner kommer fram och börjar prata när man har honom med sig. Sedan har vi också kontinuerlig kontakt med familjen där Villes bror, Maxi, bor. Så visst har Ville gjort att vi lärt känna nya människor.
Claes känner att både han och Anita mår bra av att ha Ville i huset. Dåligt humör existerar liksom inte för Ville, och det smittar av sig.
– Det här man brukar säga om att ”hunden är människans bästa vän”, det stämmer verkligen. Ville är så otroligt lättsam och trofast, alltid glad. Han blir som en endorfinkick för oss. Sedan får man komma ut väldigt mycket, minst fyra gånger om dagen i ur och skur, och det är ju också något positivt.
– Och många gånger när jag känt att det är trist att jag inte kan jobba fullt ut har Ville varit räddningen, han blir en pepp för mig.
Snart är det dags att gå en sväng igen, men först blir det en liten busstund på golvet, en lekfull dragkamp med en tygråtta i centrum där Ville till sist avgår med segern. Claes ler, rufsar om lite i Villes mjuka päls:
– Det är du och jag Ville, visst är det så?

Mer läsning

Annons