Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vilka tar över i Rådhuset?

Annons

Det är förhållandevis tyst i Söderhamn om vilka som ska efterträda kommunalråden Eva Tjernström (S) och Lennart Olsson (C) som lokala partiledare och kommunalrådsaspiranter. Båda har mer eller mindre tydligt signalerat att de inte tänker ställa upp ännu en mandatperiod.

Ändå är det bara drygt ett år kvar till nästa val och de båda partiernas toppnamn bör ju vara klara i god tid innan valet. Man får ändå förmoda att diskussionerna – och kanske till och med taktikspelet – är igång i de båda partierna.

Eftersom Socialdemokraterna och Centerpartiet samarbetet länge, och i praktiken fungerat som de styrande partierna i Söderhamn, är det särskilt viktigt vilka som lanseras som kommunalrådsaspiranter.

Visserligen ska väljarna säga sitt på valdagen och den tid är lyckligtvis förbi då Socialdemokraterna ensamma kunde diktera villkoren i kraft av egen majoritet.

Dessutom finns det numera krafter i Centerpartiet i Söderhamn som är mer medvetna allianspolitiker än den gamla sossekramande generationen.

Men det är väl ingen högoddsare att tippa att Socialdemokraterna och Centerpartiet fortsätter sin samverkan. Det ska till ett verkligt jordskredsresultat för de övriga partierna i alliansen om det ska bli någon form av alliansstyre.

Vilka finns då med i försnacket som efterträdare till Eva Tjernström och Lennart Olsson?

Många tror att socialdemokraten Sven-Erik Lindestam håller på att kratta manegen för att göra entré när tiden är inne.

Han sitter inte i kommunfullmäktige, men är ordförande i den tunga barn-och utbildningsnämnden. Och det är nog ingen tillfällighet att han var årets förstamaj talare i Söderhamn.

Några spekulerar i att den gamle politiska räven Kenth Pudas kommer att göra come back i Rådhuset. Men han trivs nog bättre numera i rollen som grå eminens som lever av politiken utan att själv behöva vara i hetluften.

Lennart Gard vill kanske också etablera sig på den lokala politikermarknaden igen, eftersom han blivit mer eller mindre överspelad i landstingskarriären. Men han har knappast tillräckligt lokalt stöd efter sina turer i landstinget.

John Staffas finns också med i förhandssnacket. Han är en trogen och lojal vapendragare till Eva Tjernström och har funnits med i den innersta partikretsen länge. Han har lång och bred erfarenhet och är andre vice ordförande i kommunfullmäktige, ledamot i kommunstyrelsen och vice ordförande i kultur- och samhällsutvecklingsnämnden.

Det är ont om kvinnor som det snackas om. Riksdagsledamoten Åsa Lindestam nämns ibland, men de flesta tror att hon fortsätter att satsa på riksdagen om hon placeras på valbar plats igen av partidistriktet.

En uppstickare skulle kunna vara Eva-Britt Hartikainen, som förr hette Rönnbäck, och var en het kandidat till kommunalrådsposten förra gången det begav sig. Men drog sig ur nomineringen strax innan Eva Tjernström utsågs. Sannolikheten att hon skulle göra come back är nog lika med noll, även om hon säkerligen skulle kunna fixa jobbet.

Om det är ont om tänkbara Socialdemokrater bakom Eva Tjernström, är det om möjligt ännu tommare i Centern bakom Lennart Olsson. Förutom Magnus Svensson då förstås, som länge betraktats som en yster påläggskalv och som nu själv räknar med att bli ledare för flocken i den gröna hagen.

Några direkt utmanare finns inte. Ändå finns det namn som nämns som tänkbara alternativ till Magnus Svensson.

Jan-Erik Berger är ett sådant namn med bred yrkeserfarenhet. Han är fullmäktiges förste vice ordförande, har plats i två tunga nämnder och betraktas som en allmänt klok karl.

Inte heller i Centerpartiet finns några kvinnor som på allvar kan utmana om ledningen.

Oavsett vilka som utses att leda de båda tongivande partierna i Söderhamn kan man konstatera att det är mycket ont om naturliga och självklara ledare och samlande personligheter i lokalpolitiken.

Och ont om människor som över huvud taget vill engagera sig politiskt.

Det gäller tyvärr inte bara för Centerpartiet och Socialdemokraterna. Det gör problemet ännu allvarligare.

För på sikt är det en fara för demokratin.