Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vilda och kantiga spelmän berättar sina historier

När ska man stampa takten?
Svar: Det beror på var du befinner dig.
Johannes Berndalen träffar återvändaren Britt-Marie Swing och talar om polskans dialekter.

Annons

Britt-Marie Swing har växt upp bland spelmän i Delsbo och har sedan dess fört musiken vidare. På 60-talet fick hon ett stipendium och gick hem till spelmannen Bryggarn, och köpte en av hans fioler. När jag var liten och pappa fyllde 40 spelade hon och sjöng och berättade historier, och har sedan dess varit en av mina idoler. 

Efter flera år i Medelpad flyttar nu Britt-Marie Swing tillbaka till Dellenbygden, och vill där fortsätta sitt arbete med att sprida musiken. 

Är det skillnad på låtar i södra och norra Hälsingland?

– I norra Hälsingland stampar man på ett och tre. Om samma låt finns i Arbrå eller Alfta spelar man mera jämnt, säger Britt-Marie Swing. 

Men det går inte att avgränsa geografiskt utan att generalisera. 

– Man kan prata om en utpräglad dialekt, hur låtar låter i till exempel, Rättvik eller Delsbo. Men det beror samtidigt på vilka spelmän som finns där. De tar musiken och gör den till sin egen, säger Britt-Marie Swing.

Enligt Britt-Marie Swing är alltså det typiska för polskor norra delarna av Hälsingland mer tyngd på ettan och trean, även om varje spelman har sin personliga stil. När hon åker och spelar polskor till dans i Stockholm märker hon att dansarna är vana vid andra typer av polska än hälsingelåtarna Britt-Marie Swing spelar. 

– Spelar man 16-delspolskor i Stockholm så dansar de sydsvensk slängpolska till. Det blir en helt annan sak. 

När Britt-Marie Swing spelar rullstråk har hon lyssnat på Tjock-Anders, Jon-Erik Öst och Pelle Schenell. Honbeskriver rullstråket som en vågrörelse. 

– Det är den gamla hälsingemetoden. Först tar man ett långt stråk ända ner. Sedan arbetar man uppåt kortare och kortare. 

För Britt-Marie Swing är dans och musik något som hör ihop. 

– Jag spelar med dansarna, inte för dem. Det är inte så många som är medvetna om det. Att jag är det är för att jag började som dansare. Jag leker med dansarna. När jag spelar ensam och står mitt på golvet och leker med de bästa paren, det är det ultimata dansspelet. 

Under sin uppväxt träffade Britt-Marie Swing många spelmän från äldre generationer, och hörde låtar de i sin tur lärt sig av äldre spelmän. Laxarn, Lax Lars-Erik, från Långbacka och Hjalmar Wallberg som bodde nära forngården i Delsbo, Näs-Olle och Åströms Olle från Myra är några av de gamla traditionsbärarna i Delsbo. Och det finns fler. 

– Jag har alltid varit förtjust i Mattias Bloms låtar, även om det inte finns så många bevarade. Erik Ljung i Långbacka, han är mer vild än tam. Det går inte att spela de låtarna jämnt. Han har så mycket liv, glädje och energi. Det är som att höra olika personer berätta historier. Carl Sved berättar kantigt. Det är inte så mycket energi. Han berättar mer jämnt, medan hos Erik Ljung är det mer jävlar anamma. 

När Britt-Marie Swing spelar Polska i C-dur efter Jon-Erik Hall på skivan From-Olle, Spelman från Järvsö från 1998 är det spretigt, det är fart, det är kraftfullt, ojämnt, och otroligt svängigt. 

Nu när Britt-Marie Swing flyttar tillbaka till Delsbo tycker jag hon ska spela in en skiva med Klint-Olle Jonsson. Med de två spelmännen, deras stilar och låtar kan det bara bli en oemotståndlig dialekt.