Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Vi orkar inte längre"

Det är kaos i förskoleklassen i Ljusne. Två anställda tar hand om 36 barn, varav flertalet är asylsökande.
Personalen kämpar för att få struktur i verksamheten – men ingen lyssnar – inget händer.
- Vi orkar inte längre, säger förskollärare Stig Lundström.

Annons

"Gränsen är nådd, nu kan vi inte ta emot fler barn."

Så kommenterade förskolechefen Gertrud Öjebrandt det faktum att 4,75 personal tar hand om 39 barn på en avdelning i Ljusne.

Det var i början av april – nu kommer samma larm igen.

Den här gången är det personalen i förskoleklassen som säger att de inte räcker till. Där har man just nu 36 barn. När terminen började i höstas kom det många fler asylsökande barn än väntat.

- Vi är två ordinarie som jobbar med sexåringarna, och vi visste ingenting. Vi fick ingen som helst information, vare sig av skolledningen eller Migrationsverket, säger Stig Lundström när vi träffas på Ljusne förskola.

De har just avslutat morgonens sångstund och det är dags att dela upp barnen i två grupper för en lektion i matte.

Stig Lundström tar ensam hand om 18 barn, varav 10 är asylsökande. En del behärskar språket bra, andra inte alls.

- Med dem som kan engelska pratar vi engelska, annars får man försöka gestikulera och göra sig förstådd på annat sätt. Men det börjar ta slut på krafterna nu.

Han och kollegan Helena Spennare berättar om mornar när det knackar på dörren och det står nya föräldrar där ute som ska lämna sina barn. De vet inget om tider och regler och personalen har ingen tillgång till informationsfoldrar på deras hemspråk.

- Numera vet vi i varje fall att vi kan använda oss av tolkar från CFL och det underlättar ju, säger Helena Spennare.

Stig, Stig, Stickan, Stig! Små armar viftar i luften och alla vill ha uppmärksamhet samtidigt. Stig Lundström kutar runt bland borden och hjälper var och en. Men numera får han äta huvudvärkstabletter i stort sett varje dag och blodtrycket har skjutit i höjden.

Redan före jul slog han larm till skolledningen, men ingenting har hänt.

- Alla känner likadant, vi orkar snart inte gå till jobbet. Även i klass 1-2 har elever kommit och gått hela läsåret. När inte lokalerna är anpassade efter verksamheten blir det ännu jobbigare. Det finns ingenstans att ta vägen om man själv skulle behöva sitta ostört och jobba eller om ett barn behöver extra stöd och hjälp. Genom enkla medel skulle det gå att göra lokalerna bättre, men ingen lyssnar.

Vid det här laget har personalen börjat fundera på vem som har ansvaret för de asylsökande barnen. Är det skolan eller Migrationsverket? Är det någon överhuvud taget? Vid ett tillfälle kontaktade de barn- och utbildningsnämndens ordförande Bo Wikström (S) för att få svaret att han visst kunde lyssna, men inte göra något åt situationen.

Nu har det gått så långt att den en gång så stabila personalgruppen på Stenbergaskolan börjat söka andra tjänster.

Barnen har hunnit lyssna på en saga och ätit frukt. De har även spelat brännboll ute på gården och fått rusa av sig. För Stig Lundström och Helena Spennare väntar en samtalsstund inne i lärarrummet tillsammans med fritidspedagogen Åsa Boberg och barnskötaren Lena Bäckius som går in och avlastar när det är dags för lunch.

- Vi behöver de här barnen på Stenbergaskolan, men det saknas struktur för att vi ska kunna hjälpa dem in i skola och samhälle, säger Åsa Boberg.

Trots att Ljusne numera är den största mottagningsorten med totalt 417 asylsökande har personalen inte fått någon utbildning och det är svårt att få lugn och ro i gruppen eftersom omsättningen på barn är stor. Ibland bara försvinner de.

- Det känns jobbigt. Vi hinner inte göra avslut med barnen och säga hej då, säger Lena Bäckius.

Hon berättar att det i dag finns 20 olika språk på Stenbergaskolan och att barnen som kommer till dem ligger olika till i utvecklingen. Ibland kan en sexåring få gå ett år extra i förskoleklassen för att lära sig språket och komma i kapp.

- Nu inför semestrarna kommer det att bli extra jobbigt. Vi vet inte hur barnen ska vara lediga, om de ska vara på fritids. Föräldrarna vet inte, vi vet inte. Ingen vet. Och allt detta ska vi försöka reda ut, säger Åsa Boberg.

I oktober förra året fick de visserligen en förstärkning på halvtid i personalgruppen, men när pengarna tog slut i mars flyttades den förstärkningen över till skolan i Sandarne. Så nu befinner de sig i den situation de gör, trötta och slitna och vet inte till vem de ska vända sig.