Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi och dom och populisten Hägglund

/

Alla vanliga svenskar borde få leva i fred från mästrande kulturelitister, genuspedagoger, teaterregissörer och politiker. Det budskapet levererade Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund i sitt tal i Almedalen i somras. Det blev en riktig skräll – åtminstone i medierna, där talet ledde till en hetsig debatt.

Annons

På torsdagen upprepade han tricket. På Dagens Nyheters debattsida anklagade Hägglund kultureliten för att beväpna sig med tillskruvade teorier om genusperspektiv och förtryckarstrukturer för att sedan tala om "för andra hur de skall leva sina liv”.

Enligt Hägglund finns det ett ”vi”, som består av vanligt folk. Det är sådana som sitter vid köksbordet och diskuterar om barnen och jobbet och hushållskassan, som gillar att snickra, gå på loppmarknader och till stranden.

Sedan finns det ett ”dom”, som består av politiker, kulturskribenter och andra tyckare, som mest är ute efter att förtrycka och mästra de förstnämnda.

Exakt vilka artiklar och uttalanden Hägglund vänder sig emot fick läsaren inte veta. Poängen med retoriken är knappast heller att få igång en konstruktiv debatt, utan att provocera.

Kristdemokraterna har länge varit på väg att halka ur riksdagen. Nu försöker man upprepa samma trick som Junilistan, Piratpartiet och Sverigedemokraterna redan utnyttjat med varierande framgång: att lansera sig själva som ett anti-etablissemangsparti.

På ett sätt är det begripligt att KD väljer den taktiken. I Sverige har politiken länge dominerats av diskussioner om ekonomi och fördelningspolitik. Nu när de flesta partierna har rört sig mot mitten blir det svårt att hitta några stora ideologiska skillnader – alla tror på trygghet och välfärd. Det gör i sin tur att debatten rör sig mer mot ideologiska och kulturella frågor.

Och där har Kristdemokraterna hittat en lucka: Än så länge har inget riksdagsparti satsat på kombinationen värdekonservatism och populism.

Det är uppenbart att KD hoppas kunna fånga väljarna som inte intresserar sig särskilt mycket för politik, utan mest vill vara ifred från makten.

Men taktiken känns ihålig. För det första tillhör Hägglund själv knappast det ”verklighetens folk” han vill representera. Om inte en partiledare och socialminister tillhör landets elit, vem gör då det?

Och för det andra har inte KD gjort sig känt för att vara ett parti som låter ”vanligt folk” göra sina egna val. När det gäller exempelvis homosexuellas rätt till äktenskap eller svenskarnas alkoholvanor drar sig inte Kristdemokraterna från det som med Hägglunds "folkliga" utgångspunkt kan kallas för moraliserande och mästrande.

Övriga allianspartier verkar ta Kristdemokraternas nya taktik med ro.

Man känner till partiets problem i opinionen och unnar dem förmodligen uppmärksamheten.

Men i förlängningen är det problematiskt om ett av regeringspartierna tar till populistiska ordalag, det riskerar att leda till nya slitningar inom alliansen. För hur ska Kristdemokraterna lyckas vara emot etablissemanget och vara en stabil del av fyrklövern som styr landet – samtidigt?

Liberala Nyhetsbyrån

Mer läsning

Annons