Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi med dåligt vallade skidor

Det är kanske en lätt överdrift att påstå att de svenska olympierna gjort rent hus i Sotji, men de har i alla fall gjort bra i från sig. Deras medaljskörd räcker för att hela svenska folket ska kunna sola sig i glansen av den.

Och det kan behövas. Vi är många som behöver uppmuntras.

Annons

Själv har jag till exempel aldrig lyckats vinna en OS-medalj. Ja, ja, det kan kanske låta osannolikt, men så är det faktiskt.
Jag har faktiskt inte ens vunnit vare sig silver eller brons heller. Jag har inte ens blivit fyra så jag kan lämna in en protest som en viss sur tysk gjorde efter onsdagens sprintfinal.
En gång var det nära. Jag vaknade en morgon och trodde att jag vunnit guld på femmilen, men ju mer jag vaknade insåg jag att det bara var en dröm.
Det var rena turen att jag hann vakna till ordentligt innan jag berättade för någon om min fantastiska slutmil. Det hade med största sannolikhet inneburit ett hånskratt i ansiktet, eller i värsta fall en rak höger.
Det senare ansågs nämligen vara ett utomordentligt sätt att bota hallucinationer på 1970-talet. I alla fall bland de kompisar jag växte upp med.
Vi satt där i ett ångande klassrum med elementen fulla av blöta strumpor och jeans efter den senaste rasten. Redan då hade nog många av oss börjat ana att vi skulle bli tvungna att kämpa oss igenom våra liv med bakhalt och dåligt vallade skidor.
Men ingen sa något, det var liksom inget man pratade om. Lika lite som man berättade för någon om sina hallucinationer.
För ett tag sedan såg jag hur en av mina bänkgrannar uttalade sig i media. Han hade precis blivit uppsagd och tyckte att det mesta här i livet var rätt surt.
Jag hade en bänkgranne på andra sidan också, men han försvann. Det pratades om att han gått med i Främlingslegionen.
Om det stämde vet jag inte? Men en sak vet jag, han hade inte heller lyckats med vallningen.
Så sluta gnälla alla ni tyskar och norrmän. Jag menar, vem har inte råkat ut för att bli omkullknuffad av en finne med guld i blicken?
Att som norrmännen börja klaga på skidorna när de för en gångs skull inte vinner guld låter bara lågt, eller ännu värre, som rena rama hallucinationen. Och hallucinationer vet jag en alldeles utomordentlig huskur mot.
Nåväl, nu ska jag dra mig tillbaka till vallaboden.
Jag lär inte lyckas den här gången heller, men jag kämpar på. Precis som alla de andra förlorarna som blötte ner sig på rasterna.
Vilken tur att det finns svenska längdskidåkare som tar de där medaljerna och gör oss alla till vinnare.