Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi har allt att vinna på generös bedömning av flyktingars asylansökningar

Finns det över huvud taget någon asylrätt att prata om längre? Humanism? Empati och medmänsklighet? Solidaritet med utsatta grupper? undrar Eva Bergström, lärare i Svenska för asylsökande, medlem i Hudiksvall-Nordanstig Asylkommitté.

Annons

Öppet brev till ledamöter i Sveriges riksdag: Hej! Jag skriver till dig som beslutsfattare i den svenska migrationspolitiken. Se det som ett nödrop från gräsrotsnivå.

Jag är socionom och har i 40 års tid arbetat som socialarbetare inom socialtjänst, psykiatri och – de senaste 25 åren – som kurator på en folkhögskola. Jag har under mitt yrkesliv arbetat med personer som av olika skäl hamnat i ”samhällets utkanter”, i en tro på ett demokratiskt samhälle där alla har samma värde. Min erfarenhet är att alla har något att bidra med om de får komma till tals.

Jag gick i pension för ett par år sedan och började då att ideellt, genom ABF Hudiksvall, undervisa asylsökande i svenska, tillsammans med några andra nyblivna pensionärer. Jag och mina kollegor har upplevt detta som både lustfyllt och meningsfullt; vi har under denna tid träffat många asylsökande, som i väntan på svar på sin asylansökan varit starkt motiverade att lära sig svenska, med en stor nyfikenhet att lära sig att förstå det svenska samhället och den svenska kulturen. Alla jag kommit i kontakt med har också haft en stark önskan att snarast möjligt få börja jobba. Trots många försök har det varit svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, även om man fått ”AT-UND” inskrivet på sitt LMA-kort. De har inte rätt till Arbetsförmedlingens åtgärder. De flesta har familj och barn, i många fall i skolåldern, och önskar inget hellre än att få chans att själva försörja sig och sin familj.

Efterhand har kursdeltagarna delgett oss sina berättelser om situationen i hemlandet – de flesta kommer från Afghanistan – och om flykten till Sverige. Förutom den våldsamma och kaotiska situation som råder i Afghanistan, har de flesta också upplevt personliga tragedier som till slut tvingat dem att lämna sitt hemland. Många är starkt traumatiserade.

Var och en av de asylsökande har naturligtvis sin individuella livsberättelse, men en sak råder det samstämmighet om: Afghanistan är ett korrupt, våldsamt och rättsosäkert land och några säkra zoner finns inte! Av historiska skäl har lokala makthavare tillåtits växa fram och skapa egna lagar – som staten och polisen inte rår på. De samarbetar ofta med talibanerna och har skapat informella men effektiva nätverk, som gör det omöjligt för den som hamnat i onåd och gömma sig i landet. Dessa lokala makthavare har sitt eget skoningslösa rättsskipningssystem.

De senaste dagarnas nyhetsrapportering har också stärkt bilden av ett försämrat säkerhetsläge i Afghanistan. IS har fått ett allt starkare fäste i landet och våldet har trappats upp alltmer.

När jag tagit del av Migrationsverkets utredningar har jag blivit både upprörd och förtvivlad: oavsett den asylsökandes berättelse är Migrationsverkets slutsats oftast att berättelsen ”inte är trovärdig”, en uppfattning som är så återkommande att jag uppfattar det som ett standardsvar, till synes mer grundat på personliga tyckanden än fakta. Det är lätt att få intrycket att Migrationsverket bestämt sig för avslag och sen letar skäl att motivera avslaget med, men så kan väl ändå inte svensk myndighetsutövning gå till? Mitt intryck – och vi är många som delar den uppfattningen – är att Migrationsverkets utredningar inte är rättssäkra, att asylrätten faktiskt inte fungerar i praktiken. Denna uppfattning stöds såväl av forskare (Livia Johannesson, forskare i statsvetenskap vid Stockholms universitet, DN 29 oktober 2017) som av personal inom Migrationsverket (se DN 20 januari 2018).

De flesta av våra kursdeltagare kommer från Afghanistan (några kommer också från närliggande länder), och har den senaste tiden fått avslag på sin asylansökan. Att möta den förtvivlan, ja panik, som de ger uttryck för är smärtsamt.

För oss som lärt känna dem, möter dem i vardagssituationer och förstått vad de gått igenom, är det obegripligt att de fått avslag på sin asylansökan. Finns det över huvud taget någon asylrätt att prata om längre? Humanism? Empati och medmänsklighet? Solidaritet med utsatta grupper?

Migrationsverket har nyligen bestämt att alla asylboenden i Gävleborgs län ska stängas. Familjer som kom till Sverige 2015-16 har redan flyttats flera gånger. När barnen börjat rota sig och fått vänner i skolan - då är det dags för en ny flytt. Känner ni till anknytningsteorin och vad som händer med människor som inte fått chansen till trygg anknytning? Vad säger FN:s barnkonvention?

Jag har i alla år varit stolt över det svenska samhället och välfärdssystemet, som trots dess brister ändå utgjort ett skyddsnät för människor i krissituationer. Det är därför med sorg och besvikelse jag ser hur vi behandlar dessa människor som kommit hit på flykt från krig, hot och våld. De flesta har inget att återvända till och vet med säkerhet att det inte finns några trygga platser i Afghanistan, vilket också bekräftas i ett sakkunnighetsutlåtande av Anders Fänge, Svenska Afghanistankommittén (april 2017).

Min övertygelse är att vi, trots påfrestningar och kostnader på kort sikt, i långa loppet har allt att vinna på en generös bedömning av dessa flyktingars asylansökningar. Av humanitära skäl bör asylsökande som vistats i Sverige sedan 2015–2016 ges chansen att få stanna, börja etablera sig på allvar för att kunna bidra till landets framtid, vilket ju är allas önskan. Det är ekonomiskt och mänskligt slöseri att förhindra detta!

Som bekant betyder ”flyktingkrisen” att människor på flykt befinner sig i kris. Vårt land är i ett globalt perspektiv ändå ganska välmående. Ekonomin går på högvarv, försäljningen av nya bilar slog rekord förra året, julhandeln snurrade som vanligt… Vårt land befinner sig inte i kris, i alla fall inte ekonomiskt! Möjligen etiskt och moraliskt och existentiellt.

Det finns naturligtvis stora problem att ta itu med och det gångna årets dödsskjutningar gynnar inte precis flyktingfrågan. Men det är fel att koppla ihop kriminella gänguppgörelser med alla barnfamiljer och ensamkommande som flytt sitt hemland.

Jag upplever att sverigedemokraternas dystopiska beskrivning av Sverige underblåser rädsla och misstänksamhet och undergräver den tillit som välfärdsstaten bygger på. Vi kan inte låta deras verklighetsbeskrivning stå oemotsagd.

Jag tror att det finns en stor ”solidaritetspotential” i Sverige. Det finns många som i kyrkor, studieförbund, Röda Korset, med flera ideella organisationer, verkar för solidaritet, medmänsklighet och integration. Av rädsla att förlora röster till sverigedemokraterna tycks allt fler partier vilja tillägna sig deras politik. ”Ordning och reda i flyktingspolitiken” tycks med automatik innebära ”hårdare tag”. Hur kunde samhällsklimatet svänga så fort?

Så vad ska alla vi som fortfarande tror på solidaritet och medmänsklighet rösta på i höstens val?

Som politiker och makthavare har du stor möjlighet att bejaka de solidariska krafterna. Jag vill därför vädja till dig som politiker att:

* värna en rättssäker asylprocess, där traumatiserade människor blir sedda i stället för misstänkliggjorda

* systemet har inte klarat av den oväntade flyktingsituationen 2015-16. De som väntat i ovisshet orimligt länge bör av humanitära skäl beviljas uppehållstillstånd

* stoppa utvisningarna till Afghanistan!

Forsa 30 januari 2018

Eva Bergström

lärare i Svenska för asylsökande

medlem i Hudiksvall-Nordanstig Asylkommitté

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel