Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi fick en fantastisk final

Det är inte som det brukar. Jag springer på kommunalrådet Björn Mårtensson redan i halvtid och han ger nervositeten ett ansikte. Han brukar vara lugnet själv. Jag vet inte om det är solen som bländar, men han går i en ton som påminner om cigarraska.

Annons

Backstage – på SM-finalen är det presstältet – finns det ingen korv och under de första 45 minuterna har inte de femfaldiga mästarna haft det tempo jag vet de kan ha.
Det fortsätter i andra halvlek. Med frustration och dumma utvisningar. Men framför allt med en magisk mittfältare vid namn Tobias Holmberg i den där rollen som vi trodde att Per Hellmyrs skulle spela. Och när den där jättestora skärmen visar reprisen på en förbannad Ola Johansson börjar jag ana att alla sagor har ett slut.
Det är inte det Edsbyn vi är vana att se.
Edsbyn kom från en veckas vila där de två senaste matcherna var mer av Kalle Anka-karaktär.
Västerås kom med tempo och ett jävlaranamma efter en tuff semifinalserie mot Sandviken.
Så här i efterhand är det lätt att säga vilket av uppläggen som var det allra bästa.
Trots att Guldbyn blivit Silverbyn kan ingen ta ifrån 100-årsfirande Edsbyns IF det historiska laget gjort på 00-talet. Edsbyns IF är det vi kommer att minnas av svensk idrott från 00-talet när vi tittar i historieböckerna och bloggarna någon gång i framtiden.
Av alla finaler i den imponerande sviten är den allra första den allra roligaste. Vändningen mot Hammarby 2004 är idrott när den är som bäst regisserad. Det var storstaden mot bönderna där en underdog reste sig ur graven och gick till slottet som mästare.
Trots silvret så var lördagens final den näst roligaste att följa från läktaren. Spänningen, intensiteten, dramat, rafflet, ja, allt det där vi åskådare vill ha ut av idrott fanns förpackat under drygt 90 minuter. För även om Edsbyn inte nådde upp till 100 procent var det en fantastisk final.
Nu säger bandy-Sverige att det bästa som kunde hända sporten var att Edsbyns långa svit bröts. Jag är inte så säker på det. Jag förstår inte varför svensk bandy skulle bli så mycket roligare för att Västerås – som vann under hela 90-talet – blev svenska mästare 2009.
Men förr eller senare spricker sviter. Den här gången kunde inte Edsbyns IF glida ur greppet och ta kommandot. Västerås SK vann rättvist även om det egentligen kunde ha gått hur som helst.
Fem raka guld och en knapp förlust i det sjätte försöket. Det var inte direkt några förlorare som kom hem till Edsbyn på söndagskvällen. Ett silver är också värt att fira en säsong då man mer eller mindre vunnit allt som går att vinna.
Det här var andra försöket med finalspel en lördag. Och trots att det var Västerås som var ena finalparten kom det bara några hundra fler än 2008 som hade den sämsta publiksiffran på tio år. Nu kan väl inte Svenska bandyförbundet göra om samma misstag 2010.