Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi behöver passion och medkänsla

/

I lördags togs röda fanor, blåsorkestrar och klassiska slagord ut på promenad för att under en dag visa att grunden i politik faktiskt är att vilja något.

Annons

Första maj är en dag som är gränslös rent politiskt. Den rymmer lokala paroller om ungdomsarbetslöshet och bandyhallar samtidigt med plakat som kräver fria val i Burma och att muren i Palestina ska rivas.

Varje år höjs rösterna från borgerliga tyckare som tycker att första maj har spelat ut sin roll. Även i år har jag hört skrockandet som ifrågasätter vad demonstrationstågen egentligen ska vara bra för, vad det egentligen finns att vara emot i dagens Sverige.

Naturligtvis kan det vara svårt att förstå vad som finns att demonstrera emot om man är nöjd med att klyftorna ökar. Är man stolt över att 3,6 miljarder av regeringens skattesänkningar har gått till den rikaste procenten – lika mycket som den fjärdedel av befolkningen som tjänar minst har fått dela på – är det klart man inte ser någon anledning att demonstrera.

Jag förstår att första maj-firandet i mångas ögon ter sig som ett evigt repeterande av klyschor, men det handlar om mer än så. Första maj handlar om de grundläggande idéer som bär hela socialdemokratin. Och just i år var dagen ett utmärkt tillfälle att göra något av frustrationen och ge röst åt ilskan mot dagens klasspolitik.

Häromveckan, när de lokala talarna blev kända, raljerade en av den här tidningens ledarskribenter lite lätt över bristen på kändisar och det faktum att Hälsingland inte verkade vara tillräckligt viktigt för att tilldelas någon kändistalare. Det var nog inte så mycket att sörja över. Att få höra kommunalråd som till vardags ofta fastnar i tekniska detaljer lyfta blicken mot de större sammanhangen och lägga ut texten om värderingar kan vara nog så intressant.

Men naturligtvis kan orter lyckas dra vinstlotter i det centrala talarlotteriet, såsom Gävle gjorde i år när den tidigare utrikesministern Jan Eliasson stod på programmet. Bland mycket annat lyfte Eliasson i sitt tal fram ett ordpar bestående av två ord som han påstod förutsätter varandra; passion and compassion (på svenska: passion och medkänsla). Utan en pådrivande passion händer ingenting, men fel saker händer om man saknar medkänsla i det man gör.

För att bevisa att Jan Eliassons resonemang passar in på många områden räcker det att lyfta två exempel med någon sorts anknytning till första maj-firandet.

För det första, regeringen. Mycket kan man anklaga dem för, men knappast för att ligga på latsidan. På fyra år har de hunnit förändra mycket av den politik som möter oss i vardagen och försvaga de system som finns för att ta emot oss om vi någon gång snubblar eller faller. De har haft en massa passion, men medkänslan har det varit sämre med.

För det andra, när barn ritar egna plakat är de ofta föredömligt tydliga. Enkla och skarpa budskap, gärna med förklarade illustrationer till. Det i särklass bästa plakatet som jag såg i lördags var just ett sådant. En grönblå boll (som skulle föreställa jordklotet) hopparad med texten "Räda jordän!!".

Ingen tvekan om att det i denna lilla felstavade mening rymdes både passion och medkänsla. Tillräckligt för att ställa budskapets nödvändighet bortom allt tvivel.

Eva Älander

Lärarstuderande Järvsö/Gävle

Mer läsning

Annons