Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem står på brottsoffrens sida?

På vems sida står rättspsykiatrin egentligen?
Två aktuella fall har återigen fått igång debatten och det är sannerligen ingen enkel pedagogisk uppgift för berörda instanser att förklara.

Annons

För brottsoffren är det naturligtvis fullständigt obegripligt. Och det är heller inte svårt att sätta sig in i deras situation. Vem av oss skulle inte reagera exakt likadant om vi var personligt drabbade, nämligen med ryggmärgen: Lås in honom och släng bort nyckeln!

När det kommer till barnamördare och vettvillingar som går loss med machete mot oskyldiga är vår vidsynthet och förmåga till förlåtelse ganska begränsad.

Förra veckan kom nyheten att Anders Eklund, som dömdes för mordet på lilla Engla i Stjärnsund, beviljats så kallad lufthållspermission på fyra timmar.

De rättsvårdande myndigheterna tänker inte tala om när han släpps ut eller var han kommer att befinna sig. Bedömningen är att det inte finns några risker för allmänheten med hans permission.

Däremot har de som uppgift att skydda Anders Eklund, som får förmodas vara en av Sveriges mest hatade män.

Ett motiv som ur rättslig synpunkt låter rimligt. Och också ur ett rättsstatligt perspektiv. För självklart kan vi inte ha en ordning där tand för tand gäller.

Det är kylan i en väl fungerande juridik. Han är dömd och avtjänar just nu sitt straff.

I helgen drabbades norra Hälsingland, Nordanstig, av en machetebeväpnad, mycket farlig och otillräknelig man.

Han misstänks för att först ha försökt mörda en okänd kvinna i Sundsvall och senare kapat en minibuss på E 4:an där 16 ungdomar färdades hem från en jakt- och naturresa i Västerbottenfjällen. De stannade för att hjälpa honom eftersom han kört av vägen, men i stället hotade han dem, knivskar deras hund och stal deras buss. Senare slog han också sönder arresten och hotade och gav sig på arrestvakten.

Det visar sig nu att machetemannen vårdats inom den slutna psykiatriska tvångsvården i Sundsvall ända fram till februari då vården övergick i öppen form. Motivet: Han vårdades inte för något brott. Däremot bedömdes risken för att han skulle kunna bli våldsam som mycket hög.

"Det här var en fruktansvärd händelse, men vi kan samtidigt inte ha ett samhälle där vi frihetsberövar människor med tvång utan att de begått brott. Då blir det som i Sovjetunionen", säger Henrik Belfrage, professor i kriminologi vid Mittuniversitetet, till Sundsvalls tidning.

Fast hur farligt är det att medge att rättspsyk och förvaltningsrätt gjorde en felaktig bedömning?

En person som bedöms som våldsam ska inte behöva gå ut och begå ett våldsbrott, innan allmänheten kan skyddas.

För den stora allmänheten är det uppenbart. I synnerhet för brottsoffren: kvinnan som vårdas på Akademiska sjukhuset med svåra skärskador och som kommer att förlora ett öga, eller de vettskrämda och skärrade ungdomarna som nog aldrig i hela sitt liv kommer att hjälpa en medtrafikant i nöd igen.

Englas mamma vill veta var Anders Eklund befinner sig när han är på permission, av den enkla anledningen att hon har en dotter till som är traumatiserad.

Englas syster ska aldrig någonsin behöva konfronteras med den man som förstörde hennes familj. En mors resonemang som är greppbart.

Det skulle nog inte skada om de rättsvårdande myndigheterna hade ett större brottsofferperspektiv.

Även om vi tror på juridiken, så har vi inte tappat tron på humanismen.

Mer läsning

Annons