Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vem ska hjälpa Mohammed?

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Jobbet på Resecentrum i Örnsköldsvik skulle vara avklarat på 45 minuter, tänkte jag. Lyssna på Botniatågs vd och möta pendlare, sedan klart och så tillbaka till redaktionen.

Annons

På väg därifrån blir jag stoppad av en ung man. Han ser hjälplös ut. På knagglig engelska förklarar han att han inte vet var han är. Han räcker fram en skrynklig SJ-biljett med texten Sundsvall-Gävle. Under är det skrivet i bläck: "den här mannen åkte fel tåg." Mohammed pekar på det som står skrivet, men vet inte vad det betyder.

Han har också fått med sig en karta. En usel, lågupplöst utskrift från eniro som inte kommer hjälpa honom när han väl kommer fram.

Efter en stunds förvirring inser jag att han åkt åt fel håll. Han skulle rest söderut från Sundsvall men åkte norrut. Han har aldrig varit i Örnsköldsvik och vet inte att det är där han är heller. Han vet ingenting om Örnsköldsvik. Och någon ansvarig på tåget har sett till att han hoppat av, utan att hjälpa honom.

Han heter Mohammed, är 24 år, kommer från Syrien och har varken pengar, mobiltelefon eller andra papper på sig förutom karta och biljett. I Gävle ska han nämligen besöka Migrationsverket och ordna med sådant. Id-kort och pengar bland annat, berättar han för mig.

Jag ringer Migrationsverket i Gävle som hänvisar mig till Sundsvall. Jag ringer dit. Handläggaren vet inte hur situationen ska lösas. Mohammed ser panikslagen ut. Han tar fram kartan igen och visar på den inringade platsen. Migrationsverket.

Jag känner själv hur hjälplösheten börjar pulsera i min kropp. Jag ringer Migrationsenheten i Kramfors, i brist på annat.

"Har han ett LMA-kort?" undrar handläggaren. Mohammed skakar förtvivlat på huvudet. "Då har han varit lite klantig för det behöver han", säger handläggaren sakligt.

Han har inte heller några råd att ge utan förklarar att jag ju kan hjälpa honom. Om jag vill.

Jag inser att det är mig det hänger på, om Mohammed ska komma till Gävle. Jag köper en biljett åt honom. På ett papper skriver jag upp vilka orter tåget kommer att passera, så att han kan hålla koll. Jag ger honom en slant för att ta en fika innan han åker.

Mohammed är så tacksam att han låter tårarna komma. Hans axlar far ner. Han håller hårt i biljetten och försäkrar sig om att tåget går klockan tio.

Jag nickar, skakar hand och går därifrån. Med mig har jag en sugande känsla i maggropen. Ett gnagande i mellangärdet.

En ung flykting kommer ensam och förvirrad från ett krigshärjat land. Han råkar ta fel tåg, men tre migrationsenheter är oförmögna att hjälpa honom tillrätta. Lägg därtill personal på Norrtåg vars "hjälp" endast sträcker sig till att se till att han lämnar tåget.

"Välkommen till Sverige", säger jag när vi skiljs åt.

Elin Holmberg
0660-29 55 48
elin.holmberg@allehanda.se