Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vem bryr sig egentligen?

Om ett halvår är det kyrkoval. Men vem bryr sig egentligen? Mer än kyrkopolitikerna.

Trots att riksdagen inte längre har den högsta beslutande makten över Svenska kyrkan, trots att den gamla statliga överhetskyrkan blivit en fri kyrka med kyrkomötet som högsta beslutande organ, är det partipolitikerna som styr och ställer i de flesta instanser i Svenska kyrkan.

Och medlemmarna bryr sig inte.

Trots att nära 70 procent av befolkningen tillhör Svenska kyrkan var det bara knappt 12 procent som röstade vid förra kyrkovalet. Det kan knappast betraktas som ett demokratiskt legitimt val.

Lite tillspetsat kan man säga att de enda som bryr sig om kyrkovalet är kyrkopolitikerna och de politiska partier som fortfarande vill hålla kyrkan i sitt grepp.

Det är framför allt Socialdemokraterna och Centerpartiet som slår vakt om partivalet. Och Sverigedemokraterna, som insett att kombinationen partival och lågt deltagande i kyrkovalet är ett enkelt sätt att skaffa sig inflytande. Något som annars skulle vara helt uteslutet.

Moderaterna har tidigare ställt upp i kyrkovalen, men partiets stämma har beslutat att partiet inte längre ska ställa upp som parti i kyrkovalen. Det innebär förstås inte att moderater som är engagerade i kyrkan måste sluta med det, men partiet ställer inte upp.

Det är ett steg i rätt riktning och nu väntar vi bara på att C, S och SD också ska inse att partipolitiken inte har någonting i kyrkan att göra.

Att C vill hålla kvar inflytandet handlar förmodligen om de gamla traditionella kopplingarna mellan landsbygds- och hembygdsrörelsen och kyrkan.

Det är betydligt knepigare att förstå sossarnas kontrollbehov över kyrkan, eftersom den genuina socialdemokratin betraktade religionen som en privatsak och ville skilja kyrkan från staten.

Men i takt med att socialdemokratin blev det statsbärande partiet övergick denna ideologiska syn alltmer i ambitionen att göra kyrkan till ett statligt salighetsverk.

Sverigedemokraterna satsar hårt för att få makt över en kyrka som är grundad av en revolutionär och gränsöverskridande jude, och förd till Sverige av missionerande invandrare. Kanske vore mer logiskt att SD skulle engagera sig för den riktigt gammalsvenska asatron i stället för något som invandrarna fört hit.

Trots att Svenska kyrkan tappat tusentals medlemmar under senare år och trots att det inte råder någon trängsel i kyrkorna, förutom under högsäsongen i december, har kyrkan en självklar plats hos de flesta människor i landet.

Det är självklart att kyrkan ska finnas där vid livets högtider i sorg och glädje, både på det personliga planet och när kriser och katastrofer drabbar en bygd eller ett land.

Men varför bryr sig så få om kyrkan i den vardagliga lunken? Varför bryr sig bara knappt 12 procent om vilka som styr kyrkan och vart den är på väg?

Det kanske är dags att stänga kyrkorna och lägga ned verksamheten? Låt begravningsbyråerna begrava de döda och kommunalråden viga de som vill gifta sig. Lägg ned körer och omskola kyrkomusikerna till musiklärare. Hänvisa de som behöver stöd och hjälp till kommunen. Och gör museum av kyrkorna.

Är det den utveckling som de 88 procent som inte röstar eller engagerar sig på annat sätt vill ha? Troligen inte.

Kyrkan ska finnas där. Av någon outgrundlig anledning.

Det är hög tid att kyrkans medlemmar bryr sig. Och det är på tiden att de politiska partierna lämnar kyrkan.

Självklart ska kyrkan styras av demokratiskt valda lekmän som rekryteras på bred front.

Men de ska inte rekryteras på politiska meriter, utan på sitt engagemang i kyrkan.

Och de ska väljas personligt på grund av att de har väljarnas förtroende. Och inte vara nominerade för att de har ett visst partis företroende.

Vågar man hoppas att kyrkovalet i höst blir det sista partipolitiska kyrkovalet?