Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bakom murarna: Tomas har tillbringat en tredjedel av livet på kåken och grips ständigt: "Inte lär de mig något när jag sitter en månad"

Artikel 2 av 12
Bakom murarna
Visa alla artiklar

Han stal en långtradare när han var 13 och begick ett postrån vid 16. Av sitt 56-åriga liv har Tomas Jonsson tillbringat 17 på anstalt och han är kritisk till utvecklingen inom kriminalvården. – Jag har alltid jobbat som städare på kåken men nu finns det varken sysselsättning eller några jobb att göra, säger han.

Annons

När Tomas Jonsson hade nått skolåldern skildes föräldrarna och han hade en lillebror som hade en del sjukdomsbesvär.

– Det blev för mycket för mamma. Jag var dampig, vild och tokig. Jag hoppade på isflak ut mot Tjuvholmen så att militären fick komma och hämta mig och jag klättrade ända upp till kyrktuppen på Skönsmons kyrka så räddningstjänsten fick plocka ner mig.

Livet blev snårigt för pojken som växte upp vid Gränges strax söder om Sundsvall. Han omhändertogs tidigt och har sammanlagt suttit på anstalt i 17 år.

Tomas togs in på barnpsykiatrin.

– Jag fick ha elektroder på huvudet och aktiviteten som registrerades blev en hel bok, eller flera, faktiskt. Jag lämnades där och tyckte mamma kastade bort mig. Jag klandrade henne för det i 17 år men nu vet jag bättre. Hon och farsan försökte hämta mig, men i stället blev det en barnhemsplacering och totalt 19 fosterhem. Bara ett av dem var bra, säger han.

Som 14-åring hamnade den svårtyglade pojken på Johannisbergs yrkesskola i Kalix. Där blev han kvar i två år.

– Det är det hårdaste straffet jag har fått hittills.

Han har levt ett liv i svart-vitt. Det har varit himmel och helvete med droger och kriminalitet som ständiga följeslagare.

– Efter postrånet i Umeå stod det i tidningen att "nu har vilda västern kommit tillbaka - rånare flyr på dressin på järnvägen" och det var sant. Jag hittade en dressin, den bara stod där längs rälsen.

Men Tomas har också arbetat under långa perioder. Han har kört långtradare, budbil och haft eget företag och han är utbildad svetsare.

– Jag har alltid haft ena foten i den hederliga världen och den andra i den kriminella. Jag har också alltid varit en orolig själ, har aldrig kunnat läsa en tidning även om det har handlat om något intressant.

Ända sedan Tomas Jonsson var väldigt ung har han självmedicinerat med amfetamin, men de senaste åren får han Ritalin mot sin ADHD.

Tomas har självmedicinerat amfetamin sedan han var 14 år. Först 2010 fick han sin ADHD-diagnos efter en grundlig utredning när han satt tre år på Norrtäljeanstalten. Sedan dess får han Ritalin på recept.

– Jag var länge emot utredningen. Jag tyckte det var något för småungar. Det kändes löjligt att göra den som 50-åring. Å andra sidan har ju alla damp idag och det är bullshit, tramsigt. Men jag har träffat många barn som har ADHD och då är det bara medicin som hjälper, säger han.

Under flera år tillhörde Tomas motorcykelklubben Brödraskapet, men när ledaren sköts på öppen gata i Stockholm för några år sedan lämnade han det livet.

Trots att Tomas sökte lugnet i sin gamla hemstad Sundsvall fortsatte han på sin brottsliga bana.

– Jag muckade från Gävle för några veckor sedan. Då hade jag tagits för två olovliga körningar. Med mitt register får man en månad för varje olovlig körning. Jag har alltid tagit de straff som jag har gjort mig förtjänt av, men idag är jag orolig över de kriminella, både över vilka de är och hur de tas omhand.

Tomas Jonsson

Sedan 2010 har han bara varit en fri man i sammanlagt ett och ett halvt år. Han anser att de ständiga gripandena av honom är meningslösa och att det vore bäst om han fick ta om körkortet.

– Jag kostar mellan 2 300 och 2 400 per dygn på anstalt och där måste de göra en förändring. I alla fall med oss gamla rövare. Inte lär de oss något om vi sitter i en månad.

Rånen tillhör de värsta brotten han har begått.

– I alla fall av dem jag vill prata om, men jag har aldrig gjort något som drabbat någon oskyldig och det har räddat psyket på mig. Jag har alltid varit emot våld och försvarat de svaga, hävdar han.

Han har även ägnat sig åt indrivningar.

– Men det är lättare att göra nya pengar än att jaga gamla. Att kräva in pengar är som att lugga en skallig, och det är svårt. Då hamnar man på bara på kåken och det är det inte värt.

Vid två tillfällen har Tomas suttit på Kumla.

– Där hamnar man om man har gjort något som ger mer än fyra år, säger han.

Utvecklingen med internetdroger och den allt hårdare säkerheten på anstalterna skrämmer honom.

– De som går på nätdroger sitter där som tuppar. De kan inte hålla i en hammare ens. Det handlar om rädda barn som blir helt skeva i huvudet av drogerna de tar. De blir livsfarliga och det finns fullt av dem på Navet i dag. Det som var en smäll förr under ett bråk är ett knivhugg eller ett skott i dag. Personerna det handlar om måste fångas upp tidigt innan de är helt förstörda, säger Tomas.

Han minns sin egen tonårstid som relativt oskyldig i jämförelse.

– Jag kommer väl ihåg första kyssen när vi lekte sanning och konka i en gammal rivningskåk på Kuben, men allt sådant är borta i dag. Nu ser ungarna på porr, det är tre på en och råa, äckliga filmer. Det finns ingen empati. Samhället måste ta sig en djävla funderare på vad som ska göras, säger han.

På fängelserna tycker han att kontakten är för begränsad mellan fångvårdarna och de intagna.

– Plit är egentligen inget skällsord utan är man en plit så sköter man sitt jobb men i dag finns det för många nyckelpigor, alltså sådana som bara låser upp och låser igen dörrar. Med en bra kontaktperson ska man kunna prata om allt och det är viktigt. I dag har också förtroenderåden tagits bort.

Tomas säger att han har gjort mycket tid på anstalt bara för att han har trivts där.

– På kåken kan man stänga dörren till det som finns på utsidan. Man får frukost, lunch, middag och kan träna, och jag sitter hellre en längre tid än en kort.

har alltid haft tio bollar i luften samtidigt och han har ägant sig mycket åt kampsport.

I dag är Tomas hemlös. Han bor hos gamla kompisar och umgås med gänget på Kris och på Slink in. Han tycker att han borde få ta om sitt körkort. Då skulle många av hans bekymmer försvinna. Han har en son och en dotter och han tänker mycket på dem. I kedjan han har runt halsen hänger en tärning, smycket har han fått av sin dotter och han bär det jämt. Ett mål är att kontakten med barnen ska förbättras.

– De klarar sig bra och de har fina mammor, men jag har lite att jobba på. Ändå vet de att jag skulle göra vad som helst för dem om det behövdes.

Något förhållande har han inte i dag.

– Sista tjejen jag hade dog i en snödriva efter en överdos. Nu hoppar jag det där, säger han.

Det är inte ovanligt att missbrukare genomgår tolvstegsbehandlingen och utvecklar en gudstro, men det gäller inte Tomas.

– Det enda jag tror på är rättvisan, säger han.

Han tror inte heller att det finns något efter döden.

– Nej, det vore väl själva faan om man skulle behöva leva ett till sådant här liv, säger han och skrattar.

Alla artiklar i
Bakom murarna