Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varmt, vackert och vemodigt

- Lasse, Lasse, Lasse!
Publiken är taggad. Någonstans där bakom skynket finns han, Lars Winnerbäck. Mannen, artisten och fenomenet som alla väntar på. Gasklockorna är platsen och stämningen är varm och harmonisk.

Annons

Så står han äntligen där på scen. Med tajta jeans, skjorta och boots frälser han publiken redan efter första tonen. Det är bara Lars och gitarren som möter jublet. Han drar inte av bara en, utan fem låtar, helt solo.

Till en början ser Lasse så där smånervös ut som bara han kan. Men publikens kärlek får honom att släppa loss och fyra av ett leende. Ett Lasseleende som får mig och förmodligen 99 procent (min kollega är inte en av dem) av alla på plats att smälta.

Säga vad man vill om Lars Winnerbäck, men hans sätt att beröra med sina texter och att bara vara sig själv, är det få som kan.

"Kom änglar". Låten som framkallar alla känslor på en och samma gång. Den är vemodig, den är varm, den är kall, den är allt som man någon gång känt över en kärleksrelation som inte slutat som man hade hoppats på.

Lasse är fortfarande ensam kvar på scen och spellistan ser ut att bli en av de bättre på länge.

"Åt samma håll" är sjätte låten för kvällen. Det dröjer inte länge nu, det känns att det är på gång. Skynket åker ner och fram kliver bandet. De förenas med sin Lasse. Publikjublet vet inga gränser och allsången tar över.

- Tack Gävle. Vad roligt att vara här igen, det börjar bli en härlig tradition, säger Lasse.

Att få höra honom prata mer än nödvändigt hör inte till vanligheten. Men den här kvällen är han ovanligt pratsam. Det känns bra. Allting känns extra bra. Stämningen är på topp. Favoritlåtarna avlöser varandra en efter en. Jag är glad att jag är där.

Det är vackert. Det är sorgset. Det är Lasse.

Jag erkänner. Jag är totalt fast i Lasses musik. Jag trodde att jag skulle klara mig utan Linköpings stolthet den här sommaren. Att jag ens kunde tänka tanken. Jag inser nu att det här är precis vad jag behövde.

En dos av Lassekärlek.

Bäst: "För dig" och "Hugger i sten".

Sämst: Min kollegas suckande.

Mer läsning

Annons