Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världsbäst på bistånd, men svag konkurrens

/

Annons

I finanskrisens spår har världen slagit ett trist, för att inte säga skamligt världsrekord.

Aldrig någonsin har det funnits så många människor på jorden som är hungriga.

Över en miljard!

Ändå är Sverige världsbäst på bistånd. Men konkurrensen är svag.

När OECD – 30 industriländers samarbetsorgan som också kallas rikemansklubben – nyligen redovisade sin granskning fick Sverige i stort sett beröm, men också kritik på ett par punkter.

OECD tycker det är bra att regeringen bestämt sig för att koncentrera biståndet och minska antalet biståndsländer från 67 till 33 under de kommande tre åren och att dessutom satsa på färre prioriterade områden.

Men regeringen får också kritik för att det finns alldeles för många dokument och riktlinjer. Över ett hundra policydokument som berör svenskt biståndsarbete har utvärderingsgruppen hittat i byråkratins lådor.

Rapporten efterlyser också en samlad oberoende myndighet för att sätta ordentligt fokus på biståndsarbetet.

Att kritisera regeringen för en skog av policydokument och samtidigt föreslå ännu en myndighet, i ett land som knappast lider någon brist på myndigheter, kan kanske verka lite underligt.

Men kan biståndsarbetet bli tydligare och mer fokuserat genom en myndighet som övervakar och utvärderar olika projekt så är det förstås bara bra.

Trots att den rödgröna oppositionen då och då kritiserar regeringens biståndspolitik, anser OECD att Sveriges biståndspolitik har blivit avsevärt bättre sedan den senaste granskningen år 2005. Inte minst genom att fokusera på färre mottagarländer och färre prioriterade områden.

Sverige får också beröm för att spela en ledande roll när det gäller världens biståndsarbete. Sverige ger mest pengar av alla länder procentuellt sett med knappt en procent av BNP och med målet att inom kort nå upp till enprocentmålet.

Det är i och för sig ingenting att skryta med.

En nation där de allra flesta lever i överflöd och välstånd orkar bara ge knappt en procent av BNP till den fattiga delen av världen där över en miljard människor är hungriga.

Att den övriga delen av den rika världen inte ens ger så mycket är knappast något att skylla på. Det är snarare bara skamligt.

För dessa hungriga finns det stort sett bara tre alternativ. Att göra revolt – om de orkar, att emigrera eller att dö.

Redan 1996 beslutade världens regeringar att ta krafttag mot världssvälten. I Rom enades man om att antalet hungriga människor på jorden skulle halveras och inte få överstiga 420 miljoner – en tillräckligt svindlande stor siffra!

Sedan dess har detta löfte upprepats vid olika möten och samlingar. Men de 825 miljoner hungriga som fanns i mitten av 1990-talet har nu vuxit och passerat en miljard. I stället för att minska.

Ökningen beror inte på torka, översvämningar, krig eller dåliga skördar. Enligt FN-organet FAO handlar det mesta om en turbulent världsekonomi med en gigantisk finanskris.

I den globala finanskrisen krymper investeringarna och efterfrågan på exportvaror i utvecklingsländerna. Migranterna kan inte skicka hem lika mycket pengar som tidigare.

Och den ekonomiska krisen resulterar i en humanitär kris i de fattiga länderna.

Vi knorrar och klagar över finanskrisens härjningar med ökad arbetslöshet och dålig ekonomi i den rika delen av världen. Och det är förvisso svårt för dem som drabbas, även om vi har ett rätt väl utbyggt skyddsnät och trygghetssystem.

Men en miljard, ett tusen miljoner hungriga människor i världen, behöver mättas. En gigantisk uppgift.

Inte bara för lilla Sverige, utan för hela den rika delen av världen

Mer läsning

Annons