Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världen har gått framåt

Nu är de här tillsammans, svarta och vita sydafrikaner, i ett utbytesprojekt med Bromangymnasiet i Hudiksvall.

Annons

Det hade varit fullständigt otänkbart för deras föräldrar att gå i samma skola, använda samma offentliga toalett, bada vid samma strand, äta på samma restaurang eller sitta på samma parkbänk. Men nu står de här, 20 år senare, svarta och vita tillsammans i Bromangymnasiets verkstadslokaler i Hudiksvall. De är ungdomar i dagens Sydafrika och ingår i ett utbytesprojekt med bygg- och anläggningsprogrammet.

Apartheid var samhällssystemet som genomsyrade hela Sydafrika från 1948 till 1994. Ordet betyder åtskillnad och det var just det som var syftet: att skilja svarta och vita människor åt.

Jag tror att det är svårt att greppa vad det riktigt innebär om man inte har sett det. Haft det omkring sig. Varit med om små saker som kommer ur det, och tänkt till.

Under flera år av min barndom, från ett och ett halvt till sex års ålder, bodde jag i ett stort vitt hus med veranda på framsidan, plåttak och svala cementgolv inomhus. I trädgården växte mango och papaya, apelsiner och grapefrukt. I oktober, när svalorna hade kommit, var jakarandaträden översållade med blå blommor. Min pappa var lärare, utsänd av Svenska kyrkan, och undervisade i matte, fysik och kemi. På en skola för svarta. Landet vi bodde i hette Rhodesia och var starkt beroende av grannlandet Sydafrika.

Det var skillnad på svarta och vita i Rhodesia också. Min storasyster gick i flickskola för vita flickor, den enda skola som fanns för henne. Min bror gick i en annan skola, för vita pojkar. Det var på 70-talet innan landet blev fritt under det nya namnet Zimbabwe.

Jag var fyra eller fem år när vi var på semester i Sydafrika. Vi åkte med vår orangefärgade Volkswagen-buss över gränsen vid Beitbridge, på bron över Limpopofloden. Vi badade i Indiska oceanen i Durban. På campingplatsen fick jag och mina syskon sova i bilen, på en stor luftmadrass på golvet där pappa hade tagit bort ett av baksätena. Han och mamma sov i tältet alldeles intill. På natten, i det varma mörkret, vaknade jag och lyssnade på syrsorna som tirrade och högvattnets vågor som dundrade in mot stranden.

På morgonen när daggen fortfarande glittrade i gräset kom en svart man och tömde soptunnorna på campingplatsen. Han samlade ihop skräp och matrester som markattorna hade slängt omkring sig. Pappa hälsade på mannen: "Good morning", och den svarte mannen vände sig om. Han tittade bakom sig för att se vem pappa hade hälsat på. Det var helt enkelt otänkbart att en vit man skulle hälsa på en svart man. Då, i apartheidtidens Sydafrika.

Hur det är där nu vet inte jag. Men apartheidsystemet är avskaffat och jag fick stå i Bromangymnasiets verkstadslokaler häromveckan och intervjua ungdomar från Sydafrika. Svarta och vita tillsammans.

Annons