Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vargstammen måste begränsas

/

Rovdjursfrågorna väcker nästan alltid debatt. Lite grovt brukar det förenklas som att stad står mot land. Egentligen handlar det väl mer om att de som berörs av rovdjuren ofta har en annan inställning till dem än de som lever på betryggande avstånd.

Vilket kommer sig av att det naturligtvis är betydligt lättare att ha en positiv inställning till rovdjuren om man slipper att ha dem in på husknuten. Eller för den delen i det område där man bedriver djurhållning, jagar eller bara tillbringar sin fritid.

Annons

Det som väcker mest debatt är utan tvekan vargen. En hel del på grund av mytbildningar. Men också av den anledningen att vi inte är särskilt vana vid vargen. Ibland låter det i debatten som att vargen utgjorde ett naturligt inslag i den svenska faunan. Men det är minst sagt en sanning med modifikation. I varje fall inte i modern tid.

Fram till 1800-talets början fanns varg i hela landet. Av olika anledningar minskade antalet kraftigt från mitten av det århundradet. Stor roll spelade självfallet jakten på vargen, för vilket staten betalade ut skottpengar. Något som pågick ända fram till 1965.

När vargen 1966 blev fridlyst var den i det närmaste helt utplånad.

Att vi nu ändå har en växande vargstam beror på invandrade vargar. Successivt har stammen vuxit sig starkare.

Vi har alltså varg i Sverige för att riksdagen har bestämt det. Vargstammen är nu större än den varit på väldigt länge. Att detta påverkar de människor som bor i de områden där vargarna valt att upprätta sina revir torde vara fullt begripligt för de allra flesta. Men det tycks inte som att det blir tillräckligt begripligt förrän någon stackars varg förvirrar sig ner mot Mälarområdet.

Därför är det viktigt att besluten om rovdjursförvaltningen flyttas närmre medborgarna. Inte främst för att antalet rovdjur ska begränsas, även om det också är nödvändigt. Utan för att det ska finnas en acceptans för de fattade besluten. Att det inte är någon i "Stockholm" som sitter och bestämmer.

För att åstadkomma det krävs en ny rovdjurspolitik. Och det är inte någon hemlighet att Centerpartiet varit drivande i alliansen för att få igenom en sådan. Inför valet 2006 utlovades också en politik som på ett bättre sätt tar människors oro på allvar samtidigt som den bidrar till livskraftiga rovdjursstammar.

I går hade den här processen gått så långt att den hamnat på riksdagens bord för debatt och beslut.

Den nya rovdjurspolitiken innebär bland annat att vargstammen tillsvidare kommer att begränsas till 210 djur. Licensjakt kommer att införas för att hålla stammen på önskad nivå. En jakt som kan komma att tillåtas redan efter årsskiftet.

Dessutom innebär beslutet att det lokala och regionala inflytandet över rovdjurspolitiken kommer att bli betydligt större. Länsstyrelserna kommer att kunna fatta fler beslut om jakt och så kallade viltvårdsdelegationer, bestående av företrädare för naturvård, jägare, turistintressenter, markägare och de olika näringarna, ska ersätta de regionala rovdjursgrupperna.

Samtidigt kommer 20 vargar av "östligt ursprung" att planteras in i Sverige för att på så sätt försöka att minska den stora inavel som råder i vargstammen.

Den nya rovdjurspolitiken är följaktligen en form av kompromiss. Ett försök till att begränsa vargstammens storlek, förbättra den genetiska mångfalden och samtidigt föra ner frågorna på en nivå som ligger betydligt närmre dem som är berörda.

En svår, men nödvändig, kompromiss. Hur lyckosam den blir återstår att se.

Klart är emellertid att det rödgröna alternativet att inte begränsa vargstammen men däremot kraftigt det lokala inflytandet är helt fel väg att gå.

Mer läsning

Annons