Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför inte två partiledare i stället för en?

/

Under helgen som var valdes Jonas Sjöstedt till Vänsterpartiets partiledare. Den här texten ska inte handla om honom, men låt oss inleda med konstaterandet att han tycks ses som ett hot hos borgarna.

Annons

Varför skulle annars en ledarskribent på moderata Svenska Dagbladet ägna sig åt att avhandla Sjöstedts boende (som för övrigt är hustruns tillfälliga tjänstebostad) i stället för att skriva om hans politiska åsikter?

På den inledande dagen av Vänsterpartiets kongress fördes en intensiv debatt om huruvida partiet skulle dela upp partiledarskapet mellan två personer á la Miljöpartiet eller behålla ordningen med en partiledare. Med de jämna röstsiffrorna 115-108 beslutade de sig sedan för att avslå förslaget om att välja två partiledare och behålla den tidigare ordningen.

De som var för en delning hävdade att en partiledare i dagens samhälle behöver en tydlig avlastning för att få en dräglig arbetsmiljö. Vidare argumenterade delningsförespråkarna för att Vänsterpartiet behöver fler kända företrädare och att ett delat ledarskap kan minska fixeringen vid en enskild partiledare och istället bidra till att sätta politiken i fokus.

Medan de som ville behålla ordningen med en partiledare ansåg att en uppdelning inte skulle betraktas som en mirakelkur och pekade på faror såsom risk för ökad toppstyrning eller risken att partiet får två stycken okända partiledare i stället för en relativt inarbetad och välkänd.

Denna debatt om delat ledarskap var Vänsterpartiets och därmed troligen unik för just det partiet. Men den övergripande frågan om ett utökat ledarskap borde intressera flera partier, om än ur olika perspektiv. Är det rimligt att en enda person bär hela det ansvar som partiordförandeposten innebär? Kan ett utökat ledarskap kanske bidra till att vitalisera ett partis verksamhet?

En aspekt som är aktuell främst för de största partierna är att fundera över om det enbart är positivt att partiordföranden också är statsminister och/eller statsministerkandidat? Borde det exempelvis inte kunna finnas situationer där en moderat väljare förväntar sig olika saker av partiordförande Reinfeldt och av statsminister Reinfeldt?

Moderaterna sade sig under förra året vilja bli en folkrörelse som sjuder av lokal aktivitet. Om de menar allvar med att vilja uppvärdera partimedlemskapet så kanske det vore värt för dem att fundera kring att sprida på ledarskapet. Frågan är om en moderat går med i Reinfeldts parti eller i Moderaterna? Stark personkult leder lätt till att rösterna omkring ledaren likriktas med följd att denne blir nöjd. Den som undrar hur eller varför kan läsa Göran Perssons biografi.

Kanske är det inte möjligt i ett traditionellt uppbyggt parti att dela upp ledarskapet? Lika omöjligt som det vore för Miljöpartiet att samla sig kring en enda partiledare? Dessa två förfaringssätt bildar inte ett motsatspar där det ena är rätt och det andra fel.

Det faktiska partiledarskapet avspeglar nog snarare den existerande partikulturen och meddelar på så sätt vilket förfaringssätt som medlemmarna i det partiet anser vara det rätta. Men flera partier skulle helt klart må bra av att, likt Vänsterpartiet, öppet diskutera de olika alternativen.

Mer läsning

Annons