Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vårdköer som räknas och inte räknas

/

Regeringen slår sig för bröstet över kortare vårdköer.

Annons

Vilket också delvis finns anledning att göra. Mellan 2008 och 2009 har antalet patienter som väntat längre än 90 dagar minskat från 40 till 20 procent enligt Sveriges Kommuner och Landsting.

Den så kallade kömiljarden har förmodligen fungerat som morot. Att det skall behövas en kömiljard för att få fart på landets landsting är däremot ett näst intill obegripligt faktum.

Men tyvärr går vårdköerna också att kortas statistiskt, genom att åtgärda hur statistiken spaltas upp.

I dag finns det två vårdköer. En som räknas och en som inte räknas. Den vårdkö som inte räknas kallas för en frivillig vårdkö, vilket är en vårdkö som utgörs av människor som av olika skäl vill ha och väljer att vänta på vård i sitt eget landsting. Patientvald väntan kallas detta för.

Vårdgarantin innebär att vi inom 90 dagar skall erbjudas specialiserad vård, i det egna landstinget eller i ett annat. Om landstinget vi bor i inte kan erbjuda oss vård inom 90 dagar finns möjlighet att hänvisa oss till ett annat landsting.

Vårdgarantins utformning är på grund av detta inte optimal. När möjligheten finns att hänvisa en patient till ett annat landsting finns också möjlighet att avstå från att åtgärda de problem som resulterar i att ett landsting på egen hand inte lyckas uppfylla vårdgarantin. Istället för att sträva efter en likvärdig vård i alla landsting accepterar vi att patienter skyfflas runt mellan landstingen. Och de som vill vänta på vård i det egna landstinget, de anses vänta frivilligt, i alla fall statistiskt.

Men handlar det verkligen om en frivillig väntan? Faktorer som avstånd och möjlighet för anhöriga att delta vid behandling gör det ofta önskvärt för den enskilde att invänta vård i det egna landstinget, om möjlighet till detta finns.

I vårdgarantin finns en förväntan på patientmobilitet som inte riktigt överensstämmer med och tar hänsyn till de behov människor har, mer än i fråga om de rent medicinska. Vilket också innebär att människan inte fullt ut står i centrum ifråga om vårdgarantin.

De som väljer att vänta på vård i det egna landstinget är i dag relativt många. För ett specialistbesök är andelen mellan 10-20 procent, för behandling mellan 10-35 procent.

Vad vi borde satsa på är att vårdgarantin skall bli en verklighet över hela landet. Att det i möjligaste mån skall gå att få sin behandling på ett sjukhus i vårt eget landsting. I stället för att underförstått kräva av människor att de skall tacka ja till behandling långt ifrån sin hemort när de drabbas av exempelvis cancer eller behöver en höftledsoperation.

För uppenbarligen är det trots allt så, att väldigt många faktiskt vill genomgå sin behandling så nära sin hemort som möjligt. I stället för att bege sig ut på en vårdresa.

 

 

Mer läsning

Annons