Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vårdens viktiga frågor

/

Den medicinska vetenskapen gör ständigt nya landvinningar. Måndagens besked från Nobelkommittén om att Elizabeth Blackburn, Carol Greider och Jack Szostak tilldelas årets medicinpris för upptäckten av ”hur kromosomerna skyddas av telomerer och enzymet telomeras” illustrerar både hur komplex forskningen är och vilka förhoppningarna som knyts till nya sätt att bota sjukdomar och lidande i framtiden.

Annons

Vetenskapen löser däremot inte alla slags problem. I takt med att möjligheterna att hjälpa patienter som förr var utom sjukvårdens kontroll blir fler uppstår etiska dilemman kring liv och död i nya sammanhang. Vem beslutar när en behandling ska sättas in eller avbrytas? Hur förvissar man sig om vad som är bäst för en svårt sjuk patient om denne är ett litet barn eller en åldring som inte går att tala med? Hur ska lagar och föreskrifter tolkas i nya lägen?

Just nu håller Socialstyrelsen på att se över de allmänna råden om livsuppehållande åtgärder. Det arbetet har fått ökad aktualitet efter fallet med läkaren som greps i våras på Astrid Lindgrens barnsjukhus misstänkt för dråp på ett spädbarn genom för höga doser tiopental och morfin. Läkaren är i dag tjänstledig med lön i väntan på beslut om eventuellt åtal. Det beslutet är i sin tur avhängigt av Socialstyrelsens tillsynsrapport i det komplicerade fallet. Men redan nu har det fått problematiska återverkningar.

Inom sjukvården anser många att Astrid Lindgren-fallet rest frågor om ifall medicinsk praxis ryms inom lagstiftningens gränser. Ingen vill ju bli åtalad för dråp eller mord i tjänsten. Dagens Nyheter kunde på måndagen rapportera att det till och med gått så långt att rutinerna för hur smärtlindring ges inom intensivvården förändrats till följd av fallet på sjukhus runt om i landet.

Tidningen exemplifierar med neurointensiven på Karolinska universitetssjukhuset där läkare anser att de inte kan garantera att döende patienter slipper en plågsam död i onödan, eftersom doserna av smärtstillande och ångestdämpande läkemedel hålls så låga att man kan vara säker på att dödsögonblicket inte påverkas av doseringen. Det torde vara uppenbart för var och en att det inte är en hållbar situation.

Förhoppningsvis kommer rättsläget snart att klarna och stöd och vägledning kan komma att ges av nya råd. Men den grundläggande frågan om vad som är etiskt och moraliskt försvarbart kommer alltid att vara svår och vilar ytterst på omdömet hos enskilda beslutsfattare inom vården. Och få torde anse att en patients välbefinnande i livets slutskede inte är viktigare än den alltjämt lilla risken för åtal.

Liberala Nyhetsbyrån

Mer läsning

Annons