Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vårbudgeten liknar en ubåt

Magdalena Andersson presenterar socialdemokraternas vårmotion och hon gör det med ökande pondus.

Annons

Det finns ingen osäkerhet om vad partistaben vill och allt är inom ramarna för det hyllade finanspolitiska ramverket. Man kan beskriva det som en ytterst försiktig budget, det är faktiskt nästan så att den liksom inte syns – den är mer lik en ubåt genom vars periskop Magdalena Andersson iakttar det ekonomiska landskapet.

Där ser hon hur världsekonomin utvecklas ganska bra nu och de närmaste åren, liksom även den amerikanska ekonomin och den europeiska är i alla fall på väg upp ur den värsta krisen. Även för Sveriges del siktas rätt så goda tillväxtsiffror framöver.

Men ubåtar kan gå på grund. Jag är inte så säker på att (S) har tänkt rätt när de valt en så försiktig linje, en undervattenslinje. Det är nämligen svårt att se hur valarbetare och opinionsbildare med glöd i blicken ska kunna stiga ut i valrörelsen och tala sig riktigt varma för budgetförslagen. Det är nu som misstaget från i höstas sakta men säkert visar sig i all sin bredd: Genom att inte riva upp det femte jobbskatteavdraget står Magdalena Andersson där med rätt litet resurser att satsa. När hon därtill lägger till sin bild av att det inte är någon kris i svensk ekonomi, eftersom tillväxten går hyggligt, ja, då avstår hon också från möjligheten att finansiera satsningar via en underbalanserad statsbudget.

Ubåten måste således manövrera sig fram på mycket små utrymmen.

Okay – det finns bra saker i denna vårbudget. En ganska kraftig utbildningssatsning, ett nytt kunskapslyft, är en god idé och det är viktigt med fler högskoleplatser för unga när söktrycket ökat. Att det redan till hösten kan bli tal om minskade skolklasser är också bra. Det finns goda inslag i denna skuggbudget som gör att viktiga skillnader existerar mellan (S) och Alliansen. Och: Vi kan vara helt säkra på att (S) aldrig fortsätter den skattesänkarlinje som härskat i åtta år.

Men det är symtomatiskt att det första Magdalena Andersson nämner för att åtgärda vissa strukturella problem i samhället är en modern näringspolitik. Innovationskatapulter och statligt riskkapital i all ära, det behöver inte vara fel. Men jag tror att den stora fråga som kan lyfta arbetarrörelsen och väljarna är den som rör fler jobb i offentlig sektor. Här behövs det jobb, fler händer, nu och framöver. Och det behövs massor av jobb. I sjukvården. I äldreomsorgen. I skolan.

Det känns som om socialdemokratin inte längre har någon offensiv politik för det område i samhället som inte för så länge sedan var partiets stolthet och eviga valvinnare: En offentlig sektor som både ger arbetstillfällen och moderniserar landet.