Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vår grundlag är ingen smakdomare

Annons

Mycket har sagts i höga tonlägen om Aftonbladetpubliceringen.

Självklart kan vem som helst ha synpunkter på vilka åsikter som helst. Men eftersom det svenska samhället har konsensus om rollerna i en demokrati, så blir det ett demokratiproblem om makthavare uttrycker sig på ett sätt som uppfattas som om de försöker styra eller tysta publicering.

I Sverige har den ansvarige utgivaren ensamansvar för publiceringar enligt grundlagen. Därför är det absurt att regeringen skulle ta avstånd från, recensera eller be om ursäkt för ett publiceringsbeslut. Det vore ju att indirekt förutsätta att det är statsmakten som har ansvar för eller kontrollerar journalistiken.

Den som förgriper sig på yttrandefriheten genom att publicera något som strider mot lagen svarar i Sverige för det inför domstol. Att lagen är vidsynt och hellre friar än fäller ska vi vara tacksamma för och varsamma om. Att en regering i ett land med fria medier skulle be om ursäkt för publiceringar är lika horribelt oavsett om kraven kommer från regimer som inte accepterar yttrande- och tryckfrihet – som fallet var när det gäller Muhammedkarikatyrerna – eller om det kommer från ett demokratiskt lands regim.

Att förbjuda eller fördöma publiceringar leder inte till att åsikter försvinner eller dör ut. De flyttar in i stängda rum där konspirationsteorier frodas. Det är inte bra för demokratin.

Vår grundlag är ingen smakdomare. Till kvaliteten på det som publiceras tar den inte ställning. Yttrande- och tryckfriheten innebär att vi får stå ut med åsikter som vi inte omfattar eller som vi tycker är motbjudande och vi har också rätt att bemöta dem.

Vi kan vara stolta över den svenska tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen. Inte för att den har anrika traditioner och är svensk, men för att den fungerat länge och fungerar än, för att den bidragit till demokratins framväxt och utveckling och för att den är en av de mest vidsynta lagarna i världen när det gäller vad medborgare får säga och publicera.

Den friar hellre än fäller och den ger alla medborgare insyn i offentliga affärer. Dessutom har den ordning och reda på principerna och är något att luta sig mot när det blåser.

Det må vara mig förlåtet att jag blir bekymrad när beslutsfattare är otydliga i sitt försvar av yttrande- och tryckfrihet. Sverige har under 2000-talet drabbats av en rad tvångsmedelslagar som kränker grundlagens meddelarfrihet och källskyddet. Vi har drabbats av FRA-lagen. Vi har sett hur sekretessen växer i lagen.

När Expressen frågade alla riksdagsledamöter om deras syn på yttrande- och tryckfrihet, så var de för nuvarande ordning eller ville höja taket i lagen ytterligare.

När Tidningsutgivarna frågade riksdagsledamöterna samma sak och de fick svara anonymt var betydligt fler för inskränkningar i tryckfriheten.

Men jag hoppas att debatten i det höga tonläget övergår i ett samtal som utvecklar demokratin. Vi kanske rent av kan få tillstånd den nödvändiga utredningen om hur 2000-talets lagstiftning om tvångsmedel och avlyssning interagerar med grundlagen, så att vi ur detta kan skapa ett rättssäkrare system.