Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vänsterns politik skapar oro i kristider

/

Ofta hörs vänsterfolk benämna det borgerliga samarbetet som högeralliansen. Syftet är naturligtvis att försöka skrämma bort väljarna från den sidan blockgränsen, med förhoppning om att de under sin flykt i stället ska välja något av de rödgröna partierna. Eller åtminstone hellre ska välja soffan än något av allianspartierna.

Annons

Problemet med den här skrämseltaktiken är att Moderaterna inte längre är lika ”höger” som förut. Det blir därför nästan lite patetiskt när man försöker skrämma med högerspöket.

Att Vänsterpartiet i allt väsentligt är samma gamla parti som vanligt demonstrerades med all önskvärd tydlighet den gångna helgen. Och det är något som skapar oro. Inte minst nu när det gungar till ännu en gång i den europeiska ekonomin.

Visst har det fått ge med sig i flera fall under förhandlingarna med sina rödgröna kollegor då de tillsammans nyligen utformade sin gemensamma ekonomiska politik. Men Vänsterledaren Lars Ohly har därefter varit tydlig med att han tänker återkomma under den kommande mandatperioden med de krav på reformer som Vänsterpartiet går till val på.

Och det är inte några billiga krav på förändringar som Ohly och hand kamrater kommer att försöka att tvinga igenom i det fall de får en plats i regeringen. Bland kongressbesluten hittar vi krav på slopade karensdagar i a-kassa och sjukförsäkring. A-kassan ska dessutom upp i 90 procent av lönen. Och för de som trots allt jobbar ska det räcka med sex timmars arbetsdag, men med bibehållen lön.

Det är de här kraven på förändringar som väljarna måste ha med i beräkningarna om de funderar över att eventuellt lägga sin röst på något av de rödgröna partierna. Och de katastrofala effekter som det skulle kunna få för statens finanser.

Det här är extra allvarligt när vi i dagarna kan konstatera hur allvarliga effekterna blir då man inte tar hänsyn till statens ekonomi.

Det grekiska exemplet avskräcker. I varje fall de allra flesta. Men uppenbarligen inte Vänsterpartiets medlemmar. Vänsterpartisterna verkar inte ha några som helst problem med det som ett kristdemokratiskt statsråd beskrev som ”Tobleronepolitik”.

Väljarna borde däremot ha stora problem med det. För det är de som riskerar att behöva betala. I första hand genom höjda skatter. Och när statens ekonomi havererat blir det samma typ av besparingar i välfärden som efter krisen i början av 1990-talet.

För att trygga ett bibehållet välfärdssamhälle är det oerhört viktigt med stabilitet och fortsatt sunda statsfinanser. Med Anders Borg (M) som finansminister vågar de allra flesta känna sig säkra på att så kommer att vara fallet. Men vad händer om Lars Ohly stövlar in på finansdepartementet?

Även om inte Ohly blir finansminister kommer han i händelse av en rödgrön regering att ha ett avgörande inflytande över statsbudgeten. Det skapar oro. Inte minst i ekonomiska kristider.

Det är ingenting som Sverige är betjänt av.

Mer läsning

Annons