Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Väljarra(s) och fra(m)gång som skapar problem

/

Nästan samtidigt som det blev klart att Stefan Löfven blir ny partiledare för Socialdemokraterna, kom en väljarbarometer som visade på nya bottensiffror för partiet.

Annons

På uppdrag av Ekot har Novus gjort en sammanvägning av siffror från fem olika opinionsinstitut.

Partiet får nu stöd av 23,9 procent av väljarkåren. En minskning med 1,4 procentenheter på en månad. Och ett minus på nästan sju procentenheter sedan förra valet.

Det är framför allt soffan, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som vunnit på sossarnas ras, medan däremot det gamla rödgröna samarbetet totalt sett får ett minskat stöd.

Socialdemokraternas ras var förstås väntat efter de senaste månadernas turbulens kring Håkan Juholt. Och nu hoppas alla sossar att raset är hejdat och klättringen uppåt kan börja igen med en stabilare kapten vid rodret.

I skuggan av Socialdemokraternas kris har alliansregeringen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet fått leva ett tämligen ostört liv. Men där finns åtminstone ett par allvarliga krisungar.

Den första handlar om att regeringen alltmer framstår som en förvaltande regering som gjort frågan om en stark ekonomi till den viktigaste frågan.

Och det är rätt. En stark ekonomi är viktig, ja, rent av nödvändig – om den används till något.

I ett läge där oppositionen är splittrad och det gamla statsbärande partiet krisar, borde det vara läge för alliansregeringen att satsa hårdare för att möta den stigande arbetslösheten.

Ett fortsatt förvaltande kommer inte att räcka när oppositionspartierna börjar forma en tydligare oppositionspolitik. I den meningen har frånvaron av en stark opposition bidragit till en slöare regeringspolitik. Men det kan det förhoppningsvis bli ändring på nu.

Den andra krisen som finns bakom siffrorna i väljarundersökningen är de små borgerliga partiernas nedgång och Moderaternas framgång. Moderaterna är den självklara dominanten i svensk politik. Men vad gör partiet egentligen? Mer än att hålla i plånboken?

Att Moderaterna ökar borde inte vara något problem om de inte i stort sett bara tar sina röster från de övriga allianspartierna.

Värst är det för Kristdemokraterna som nu verkligen gör skäl för namnet Krisdemokraterna. Partiet minskar och ligger med sina 3,6 procent under fyraprocentspärren för andra mätningen i rad.

Givetvis har den senaste tidens infekterade debatt om vem som ska vara partiledare påverkat opinionssiffrorna. Men det allvarliga är att partiledarbråket är ett resultat av inre slitningar inom partiet. Och frågan är om slitningarna är så djupa att partiet snart utplånar sig själv. Att göra ett stort nummer av att man slår vakt om den kristna etiken och samtidigt ifrågasätta varandras motiv och metoder stärker knappast trovärdigheten.

Men också Folkpartiet och Centerpartiet har problem med att göra sig gällande i skuggan av de dominerande Moderaterna.

Folkpartiet ligger stadigt på knappt sex procent, en dryg procentenhet under valresultatet, trots att Jan Björklund verkligen satt skolpolitiken på agendan. Men det räcker inte.

För Centerpartiet kanske läget är ännu allvarligare. Partiet minskar och noterar bara 4,9 procent. Oroväckande nära spärren. Trots partiledarbyte med Annie Lööf som många hoppades skulle bli ett lyft. Det ska jämföras med valresultatet på 6,6 procent.

Nu kommer troligen Socialdemokraterna att hejda strömhoppen till V och MP. Men vad kommer att hända inom alliansen? Hur länge kommer de tre småpartierna att kunna motivera sin existens?

För det handlar förmodligen inte bara om att Moderaterna är dominanta och har en stark partiledning.

Det handlar också om småpartiernas problem att profilera sin politik med kraft.

Mer läsning

Annons