Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Välfärdstaten Sverige kan inte tas för given

Annons

Den gemensamt finansierade välfärden är i dag inte en ifrågasatt samhällskonstruktion bland befolkningen. Ohotad är den däremot inte.

När Per Borg i veckan lade fram sin studie rörande finansieringen av vår välfärd på uppdrag av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) drar han slutsatsen att vi i framtiden kommer tvingas till ett system där graden av självfinansiering ökar.

Borgs tes är att våra krav på välfärdstjänsterna kommer öka i takt med standardförhöjningen av våra liv i övrigt. Krav som det nuvarande systemet inte kommer lyckas tillmötesgå.

Per Borgs lösning inkluderar egentligen inte skattehöjningar. Han anser till och med att lösningarna bör diskuteras utan att förutsätta skattehöjningar. Vilket är ett märkligt förhållningssätt. Men också ett tydligt ställningstagande.

Istället anser Borg att självfinansieringen bör öka. Vi skall betala mer ur egen plånbok istället för via skattsedeln.

Samtidigt visar bland annat en opinionsundersökning från SKL att 80 procent av alla svenskar är beredda att betala högre skatt för att höja kvalitén på välfärdstjänsterna. 90 procent vill dessutom hellre ha höjd kvalité på välfärdstjänster än skattesänkningar. Men 52 procent är också beredda att betala egen försäkring för att få snabbare vård.

Siffrorna visar att stödet för den svenska modellen är starkt. Att 52 procent är beredda att betala för privata vårdförsäkringar tyder dock också på att svensken inte är allt igenom nöjd.

Välfärdstaten Sverige kan inte tas för given. Problemen vi står inför är påtagliga och måste lösas gemensamt.

Svenskens inträde på arbetsmarknaden är sent och uttåget tidigt, trots ökad livslängd. Många kvinnor arbetar bara deltid. Bland svenskarna som inte heter Svensson är arbetslösheten omotiverat hög. Svensken är dessutom sjukare än nödvändigt på grund av bland annat rökning, för lite motion och för dåliga kostvanor. Vilket i sig skapar ett onödigt vårdbehov och kostsamt produktionsbortfall.

Att vi står inför en situation där vi kommer brottas med svårigheter att finansiera vårt välfärdssystem är sedan länge klart. Vilket bland annat handlar om en demografiutveckling där allt färre i framtiden kommer tvingas försörja allt fler.

Några lösningar på problemen vi står inför har dock ännu ej presenterats från politiskt håll, där det yttersta ansvaret trots allt ligger. Men de måste komma och de bör helst också vara blocköverskridande för att skapa den stabilitet och långsiktighet som krävs.

Den ökade självfinansiering Per Borg, men även andra, förespråkar är dock knappast nydanande. Snarare är tankegångarna ett bekymrande tecken på en fantasilös uppgivenhet inför framtiden och brist på tilltro till den svenska modellen.

Det hela utgör i grunden ett förslag om systemskifte rörande finansieringen av vår välfärd, utan några egentliga svar på hur vi skall utforma det hela med bibehållen rättvisa.

Därför utgör det också ett systemskifte vi bör avstå ifrån. Till förmån för andra och mer framtidsinriktade lösningar.

Jenny Wennberg

Mer läsning

Annons