Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Valet handlar om förtroende

/

Det är bara en mansålder sedan en liberal regering, med stöd av socialdemokraterna, drev igenom reformen om allmän och lika rösträtt.

Annons

Idag har demokratin blivit en sådan självklarhet att många inte inser att den ständigt lever under hotet av att förflackas.

Därför kan det finnas anledning att påminna om att den som låter bli att välja också gör ett val.

Den danske filosofen Sören Kierkegaard illustrerar detta med en seglare som råkar ut för en våldsam och oförutsedd storm på havet.

Seglaren kan då antingen slänga sig ned på durken och kura ihop i rädsla, hålla tummarna och hoppas att stormen ska dra förbi. Eller också kan han ta tag i segel och roder och försöka manövrera båten i den riktning han vill.

Antingen eller.

Både den som ligger och håller tummarna, och den som bestämmer sig för att göra något, har gjort ett val. Den ena att bli ett offer för omständigheterna och den andra att försöka göra något åt sin situation.

Att låta bli att välja är nämligen också ett val.

Det kan finnas många skäl till varför människor inte engagerar sig politiskt. Men det finns inga rimliga skäl att låta bli att rösta och tala om i vilken riktning man vill att samhället ska formas. Och vilka man vill ge förtroende att göra det.

Valet på söndag kan bli ett historiskt val. För första gången kan en borgerlig regering väljas om till en ny mandatperiod.

Och mycket tyder på det i opinionsundersökningarna. Men man ska akta sig för att sälja skinnet innan björnen är skjuten, som den legendariske centerledaren Gunnar Hedlund sade.

Trots en intensiv valrörelse med valfläsk, debatter och kritisk granskning, är det inte helt enkelt att avgöra vad partierna vill. Och det är omöjligt att avgöra vad valets vinnare i praktiken kommer att laga till av allt valfläsk som erbjuds väljarna.

Det är nog inte många utanför de innersta kretsarna i partierna som kan redogöra för vad de rödgröna eller alliansen tänker göra åt arbetslösheten, vården, skolan, ekonomin, familjepolitiken, miljön eller skatterna.

Och när man lyssnar till politikerna väljer de siffror, forskarrapporter och statistiska underlag som stöder deras egna uppfattningar och förslag. Och svartmålar motståndaren.

När allt kommer omkring handlar valet för de allra flesta av oss om förtroende.

Vi röstar på det parti eller på de politiker som vi känner störst förtroende för.

Många frågor är helt enkelt så komplicerade och svåra att vi måste lämna över dem till några som har tid, resurser och möjligheter att borra djupare och fatta väl grundade beslut.

Det är dessa vi väljer på söndag. De kallas förtroendevalda.

Några som vi har förtroende för. Även om vi kanske inte håller med i alla detaljfrågor.

Det är nog därför som alliansen till slut har ryckt åt sig ett försprång i opinionsundersökningarna efter sommaren.

Det som bara för ett halvår sedan såg ut som en säker rödgrön seger har nu vägt över till den borgerliga alliansens fördel. En svängning som nog snarare beror på ledarskap och förtroende än på enskildheter i de politiska förslagen.

För de rödgröna är inga vinnare i förtroendebranschen, möjligen med undantag för Miljöpartiets Maria Wetterstrand.

Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg har länge toppat alla undersökningar om väljarnas förtroende, medan de rödgrönas statsministerkandidat Mona Sahlin har ett katastrofalt lågt förtroende. Också bland sina egna.

Igår visade en opinionsundersökning från DN/Synovate att Reinfeldt drar ifrån ytterligare i matchen om ledarskap och förtroende, medan Sahlin tappar stöd även bland de rödgröna väljarna.

Men ännu är valet inte avgjort.

Nu måste alla som har förtroende för regeringen, och vill se fyra år till med alliansstyre, också ge uttryck för det genom att rösta.

Och vara med och skapa historia.

Det är det bästa alternativet för Sverige som jag ser det.

Mer läsning

Annons