Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad tror Mats Odell att han kan uppnå?

/

Kraven på att Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund borde avgå har växt sig starkare. Allt fler kristdemokrater har öppet deklarerat den här inställningen.
Fast i takt med att avgångskraven har växt så har även allt fler känt sig manade att öppet deklarera sitt stöd för att Hägglund bör sitt kvar.
Och även om det kan vara svårt att bedöma utifrån så tyder det mesta på att stödet för Hägglund är avsevärt mycket starkare än vad avgångskraven är.

Annons

Bara det faktum att så många kristdemokrater ser ett behov av att demonstrera sitt stöd för sin partiledare visar hur allvarligt läget är inom partiet. Och att desperationen över stadigvarande opinionssiffror under fyraprocentspärren är påtaglig.

Det är förvisso inte överraskande att den situation som Kristdemokraterna befinner sig i resulterar i krav på partiledarens avgång. Den stora frågan är väl bara varför man tror att det skulle lösa problemet.

Och eftersom Göran Hägglund med emfas markerat att han inte avser att avgå har debatten blivit något egendomlig.

Vill man byta partiledare och partiledaren inte självmant väljer att träda ner så får man lansera en motkandidat. Detta har avgångsivrarna misslyckats med.

Fram till i söndags kväll, då Mats Odell förklarade sig villig att kandidera.

Något han tidigare inte har sagt sig vilja göra, utan endast kandidera i det fall Hägglund valde att avgå.

Nu har han alltså ändrat sig. Eller kanske snarare övertygats av andra att ändra sig.

I går klev han ut ur skuggan för att på en presskonferens förklara varför han nu väljer att ta öppen strid med Hägglund om partiledarskapet.

Exakt vad det är som Odell anser sig kunna göra bättre än Hägglund var utifrån det som sades vid presskonferensen något svårt att avgöra. Att Kristdemokraterna befinner sig i en stor kris – enligt Odell den värsta i partiets historia – skriver alla under på.

Att partiet behöver samla sig för att klara sig ur krisen är nog också de allra flesta överens om. Frågan är väl bara om det här är ett exempel på samling, det mesta tyder på motsatsen.

Odell lyfts i den här partiledarstriden fram av den moralkonservativa ytterkanten av partiet. En gruppering som har ansett sig motarbetad och förbisedd av Göran Hägglund, vilket förvisso är en berättigad känsla.

Men Odell utlovar inte något utökat inflytande för den falang som nu lyfter fram honom. Snarare tvärtom konstaterar Odell helt riktigt att Kristdemokraterna inte kan överleva i riksdagen som ett snävt moralkonservativt parti.

Så hur tänker sig Odell att kunna samla partiet om den här ytterkanten inte ska få något att säga till om?

Tror han verkligen att allt blir frid och fröjd i partiet om bara Hägglund tvingas bort? De som vill ha honom kvar då?

Ekvationen går inte ihop. Ökad splittring är det enda som återstår.

Frågan är också varför Odell tror att han skulle ha större möjlighet att locka väljare till Kristdemokraterna än vad Hägglund har.

Odell är knappast en bättre kommunikatör.

Han åtnjuter inte ett större förtroende än Hägglund hos svenska folket.

Och det är oerhört svårt att se hur han ska kunna signalera den framtidstro för partiet som Odell själv lyfter fram som något väldigt viktigt för att Kristdemokraterna ska kunna fortsätta att vara ett riksdagsparti.

Dessutom låter Odells vision om ett varmare, företagsammare och hållbarare samhälle snarast som en upprepning av det som den nyvalda Centerledaren Annie Lööf uttryckt den senaste tiden.

Och i en kamp med henne om väljarna kommer Odell att stå sig slätt.

Mer läsning

Annons