Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vad får mitt barn läsa?

Barn ska läsa böcker. Gärna många och gärna länge. Men vad händer när barnens läslust och nyfikenhet leder dem längre in i litteraturens stundtals våldsamma värld. Var går gränsen mellan barn- och vuxenlitteratur – eller är all litteratur bra?

Annons

Frågan ställdes nyligen på sin spets. Det tolvåriga barnet i en skola i Hälsingland hade bara några kapitel kvar att läsa i sin bok. Hittills hade den varit spännande och nyfikenheten på hur den skulle sluta gick som rysningar längs ryggraden.

Plötsligt tar en av hans lärare i skolan med honom åt sidan, deklarerar att boken inte är skriven för barn och att han inte får läsa den i skolan längre. Han är för ung. Punkt slut.

Boken i fråga var Orange is the new black: mitt år i ett kvinnofängelse. En biografi av en amerikansk författare om hennes vistelse i ett kvinnofängelse. Enligt internetbokhandlarna skildrar boken "livet innanför murarna med djup medkänsla och många gånger stor komik. Vi får möta stenhårda affärsuppgörelser, raffinerat maktspel och drömmar som gått i kras. Men även en oväntad mänsklighet hos en grupp kvinnor som alla tagits ur sitt sammanhang."

Rektorn motiverade skolans beslut med att tv-serien som baseras på boken har en rekommenderad åldersgräns på 15 år.

Situationen blev en snackis i sociala medier. Moralpanik, konstaterade många. En del var mer reflekterande. Frågan som ännu inte fått något svar är; var går gränsen mellan barn- och vuxenböcker?

Den senaste rapporten från Småbarnens Kultur- och Mediebarometer (Barnbarometern) visar att tiden som barn lägger på läsning har halverats sedan 1984 (då det låg på 32 minuter per dag). Läsandet har bytts ut mot tv- och speltid. Boken är dock fortfarande det medium som når flest barn per dag, 74 procent av barnen läser eller tittar i en bok dagligen (enligt senaste Barnbarometern, 2002/2003).

Enligt Elisabet Reslegård, ordförande för den ideella föreningen Läsrörelsen, vars mål är att öka läsandet i Sverige, ska barn få läsa de böcker de är intresserade av. På det sättet tror hon att läsandet bland barn öka.

Hon påpekar att det finns många brådmogna barn som kan läsa och förstå avancerade texter och berättelser. Att förbjuda ett barn från att läsa en bok är därför ett moraliserande som hon inte ställer upp på.

Frågan är dessutom, påpekar hon, vad som definieras som "barnkultur". Hon och flera andra anser att barnkultur kan vara både det som är gjort specifikt för barn, men även kultur som barn är intresserade av. Därför blir gränserna mellan barn-, ungdoms- och vuxenlitteratur än mer luddiga.

Ett konkret exempel som särskiljer litteraturen från filmens och datorspelens visuella världstolkning är att bibliotek inte har några åldersgränser. Till skillnad från videouthyrarna och spelbutikerna som ska följa åldersgränser kan vem som helst, i princip, låna vilken bok som helst på ett bibliotek.

Elisabet Reslegård tycker det är bra att litteraturen saknar åldersbegränsningar. Enligt henne skulle en sådan vara allt annat än stimulerande för barn och ungdomar. Att konstant höra att de läser fel sorts böcker ger fel signaler, menar hon.

En internetsökning om hur vi påverkas av våld i film och datorspel ger hundratusentals resultat. En motsvarande sökning på hur vi påverkas av våldsamma böcker ger knappt någon träff. Termen underhållningsvåld har emellertid diskuterats länge. Vissa påstår att underhållningsvåldet, som vi tar till oss genom fiktiva och ibland verklighetsbaserade berättelser, genom böcker, film och datorspel, har en del av skulden till verkligt våld. Andra avfärdar påståendet och framhåller i stället sociala faktorer som alkohol och droger, socialt arv och miljö som orsak till våld i verkligheten. I synnerhet har videovåldet varit föremål för debatt i Sverige. I början av förra århundradet blev vi även det första landet i världen att införa filmcensur.

En förklaring till att forskningen, och därmed oron, kring litteraturens påverkan inte är lika allmänt spridd kan vara läsandet i sig. Att läsa böcker är förknippat med en aktiv insats och en inlärningskurva. Läsaren måste först lära sig alfabetet, sedan ordsammansättning och meningsuppbyggnad. Att uppfatta och tillgodogöra sig sammanhängande berättelser är också en del i utveckling. Till skillnad från visuella medier som film och datorspel hinner läsaren mogna på naturlig väg innan denne kan tillgodogöra sig och förstå innehållet i en roman. En films visuella intryck är däremot allmängiltigt och kan påverka barn på ett mer direkt sätt, utan att de kan värja sig från bilderna.

Den hypotesen ställer sig även läsambassadören Johanna Lindbäck bakom. Sveriges läsambassadör, som utses samt finansieras av statens Kulturråd, är en författare eller illustratör som ska främja läslust.

Johanna Lindbäck resonerar pragmatiskt kring ämnet; som hon beskriver som komplext och utan universallösningar. Hon anser att varje kombination av barn och bok är unik och att varje fall därmed måste bedömas individuellt. Samtidigt finner hon att vuxna många gånger drabbas av moralpanik och försöker skydda sina barn mot sådant som de redan har exponerats för mycket tidigare.

Anette Helgesson har blivit en lokalt känd barnboksbibliotekarie i Ovanåkers kommun. Hennes erfarenhet är att litteraturen som kulturuttryck och influens tidvis är bortglömd av föräldrar, som enligt henne ibland nonchalerar hur grafiskt beskrivande och otäcka böcker kan vara.

Generellt sett är det bra att barn läser, oavsett vad de läser, konstaterar hon. Men hennes personliga åsikt är att föräldrar bör försöka styra barnen bort från våldsam litteratur så länge det går. Och även om skräck och kriminalromaner har producerats sedan tryckpressens intåg anser hon att våldet i litteraturen blivit grövre och råare.

Stiftelsen Svenska barnboksinstitutet, SBI, är ett nationellt centrum med specialbibliotek för barn- och ungdomslitteratur. En av deras uppgifter är att samla in alla barn- och ungdomsböcker som ges ut i Sverige och främja studier och forskning om dessa. Stiftelsen bekräftar Anette Helgessons spaning; Genom åren har de sett att våldsskildringar och misär letar sig längre ner i åldrarna, i böcker riktade till 9-12-åringar. Ibland yngre. Enligt Lillemor Torstensson, vid SBI, reflekterar litteraturen det som händer i samhället.

Experter rekommenderar att föräldrar ska vara lika engagerad i vad barnen läser för böcker som de är över vilka tv-spel och filmer barnen ser. Böcker är och kan vara en källa till kunskap, inspiration och personlig utveckling. Anette Helgesson rekommenderar därför föräldrar att samläsa med sina barn även högre upp i åldrarna, för att kunna diskutera böckers handling och teman. Samtidigt vill hon inte att vi ska underskatta barns förmåga att förstå avancerade berättelser och teman.

Alla böcker är heller inte vad de verkar vara vid första åsyn, påpekar hon. Ibland tror vi automatiskt att en bok om zombies är något som barn inte bör läsa. Men precis som ordspråket lyder ("döm inte en bok efter omslaget") bör man först sätta sig in i bokens handling. Anette Helgesson blev själv överraskad när hon upptäckte att zombieserien The walking dead handlade mer om relationer och etiska dilemman än om zombies i sig.

Tillbacka till fallet Orange is the new black. Till slut löste sig situationen för den tolvårige pojken i exemplet. Efter att hans mamma samtalat med skolans personal stillade sig den värsta moralpaniken. När skolan hunnit titta igenom boken och dess innehåll var den inte lika läskig som de trott från början.

Här kan du läsa krönikan.