Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vad är svensk identitet?

Anne Brügge besökte premiären av Fosterland, en dans-och musikföreställning som arbetats fram under en längre tid i bland annat Hudiksvall. Dessförinnan hölls en debatt på temat folkkultur, nationalism och rasism, frågor som föreställningen byggts upp kring.

Annons

– Vad är jag? Hon sträckte ut armarna och publiken fick gissa. Jesus på korset, ville jag säga men höll inne med det, som tur var. Rätt svar skulle vara midsommarstång, en symbol som hela Sverige kan samlas omkring. 

Inte ens Norge firar midsommarafton som vi. Ofta föreslås att midsommaraftonen blir nationaldag, så att vi kunde ha nationaldagen till något annat än att rensa ogräs. Vi firar midsommar, litet oklart av vilket skäl, så varför inte fira Sverige? 

Fosterland hette föreställningen som hade premiär i lördags på Hudiksvalls teater, en dans- och musikföreställning om svensk identitet, hette det. Ja, det viftades med flaggor och serverades kaffe, och på kakfatet låg den där sista kakan som ingen svensk tar, hur mycket det än trugas.

Två dansare och en musiker: Isak Bergström, prisbelönt dragspelare från Forsa, och Anna Bontha och Erika Lindqvist som liksom Isak har gått på Eric Sahlströminstitutet. De är utbildade på Dans- och cirkushögskolan i Stockholm. Ändå blev trion något helt annat än en sittande musiker och två tjusigt rörliga kvinnor. Alla agerade med auktoritet, inte minst kompositören. De charmigt osmickrande kostymerna visade att det handlar om oss alla. Etik mer än estetik.

Alla byggde samhällen med träklossar, retades som småbarn, tävlade, och i dansen var det mer maktkamp än samdans. Pardans brukar nu för tiden radikaliseras genom att kavaljer och dam kallas förare och följare och uppmuntras att byta roller. I Fosterland visar dansen hur maktmissbruk växer. Med klassisk pendel mellan ömhet och våld dominerar Erika Lindqvist sin följare Anna Bontha, som från början är smickrad men sen förvirrad.

Det framgår snart att maktspelet i pardansen bara är ett exempel på attityder. Hur bygger vi staden eller landet? Men en mur och med en kyrka i mitten? Det handlar om föreställningar, som Jens Nilssons En mans föreställning på samma teater i mars.

Midsommarstången återkom i videoprojiceringar, nu en slarvigt virad korsform med blinda ögon, sedd underifrån. Jag tänkte på korsbränningar i Härnösand. Det absurda trettiometerskorset i Hassela. Helgonförklaringen nyss av en påve som skyddat pedofiler. Tortyrredskapet som gjorts till segertecken.

Interaktionen med publiken var litet halvhjärtad. Ord behövs inte när kroppsspråk och musik är så talande, som de suveräna poseringarna i manligt dominerade familjeporträtt eller könskodade reklambilder. Det är också dans, att hålla kroppen alldeles stilla en stund, i en speciell avsikt.

Anne Brügge