Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Utbildningar inte värda namnet

Sju av tio studenter på Högskolan i Gävle är kvinnor. Det är talande för utvecklingen i riket. Sedan slutet av 1970-talet har antalet studerande kvinnor stadigt ökat, och efter högskoleutbyggnaden i början av 1990-talet har gapet mellan antalet högskolestuderande kvinnor och män blivit allt större.

Annons

Många ställer sig frågan var männen är. Inte jag. Jag undrar i stället varför kvinnorna läser vidare och om de i själva verket inte är lurade. För i samma fart som kvinnorna tog över lärosätena runt om i landet, sjönk också kvaliteten på utbildningarna. Det har, naturligtvis, inte med studenternas kön att göra. Men det är kvinnorna som hamnar i kläm.

Irene Wennemo, tidigare känd från LO och numera huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen, skrev lördagen 18 augusti i Svenska Dagbladet om den alarmerande dåliga kvaliteten på landets utbildningar. Oss närliggande Högskolan i Dalarna har fått sex kandidatexamina utvärderade. Fem av dessa har visat sig ha bristande kvalitet. Mittuniversitet i bland annat Sundsvall får också larmklockorna att ringa med fyra av nio kandidatutbildningar med bristande kvalitet. I Gävle ser det inte bättre ut.

En av länets moderata riksdagsledamöter, Lars Beckman, har länge drivit frågan om att Högskolan i Gävle borde slås ihop med Uppsala universitet. Han fick i dagarna stöd av Högskoleverkets stabschef Lennart Ståhle som tycker att antalet lärosäten bör bli färre när de statliga anslagen och antalet studieplatser minskar. Det kan vara en kvalitetshöjande åtgärd – även om vi inte får tro att allt är guld och gröna skogar på Uppsala universitet. Kvalitetsutvärderingen av UU visar att det är nästan lika många ämnen som fått bristande kvalitet som fått mycket hög kvalitet. Däremot kan en sammanslagning mellan högskolan och universitetet vara en bra åtgärd för att underlätta för forskning och öka antalet disputerade lärare, och på så sätt stärka utbildningarna.

Oavsett var vi bor i landet så har vi nytta av välutbildade människor. Det ska inte finnas något tvivel på att läkaren som botar oss när vi är sjuka, läraren som ska lära våra barn ett och annat eller ingenjören som ska planera broarna vi använder vet vad de håller på med. Därför lägger Sverige också 210 miljarder kronor, 8,5 procent av BNP, på högre studier per år. Klart att vi ska kräva att det som satsningen resulterar i har god kvalitet.

För de studenter, vilket framförallt är kvinnor, som tar examen från en bristfällig utbildning är förlusten också stor. Inte bara genom studiemedlet som ger några 100 000 kronor i skuld efter examen. Många utbildningar ger studenten en dålig avkastning. I värsta fall har man ägnat några år åt något som mer eller mindre är bortkastat och som inte leder till det jobb man ämnat utbilda sig till.

Länge var kvalitetsbegreppet något diffust inom svensk offentlig sektor, så även inom högskolan. Det fanns inte på kartan att utbildningar skulle kunna vara olika bra. Kvalitet ledde snarare tankarna till något lyxlirande, mer bouitique än stormarknad. Utvecklingen har gått framåt, och nu finns det en mer levande kvalitetsdiskussion. Nu gäller det att man går vidare från att prata till att göra, och det snabbt. För under tiden fortsätter tusentals kvinnor, och en och annan man, att utexamineras från utbildningar som inte är värda namnet.