Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Uråldrig tradition hålls vid liv

/

En grupp keramiker i Hälsingland har gjort till tradition att bränna sina lerobjekt i en vedeldad brännugn hos Frank Larsen vid sommarhuset i Fågelsjö några gånger varje sommar.

Annons

Denna gång är de fem stycken; Frank Larsen själv, som andra tider på året bor i Bollnäs, Lena Andersson, Karsjö, Margareta Erwald, Hög, Kajsa Gustavsson, Näsviken och Stina Neander, Bjuråker. De startade redan på måndagsmorgonen med att glasera sina medhavda lerobjekt och sedan fylla den en kubikmeter stora ugnen med muggar, vaser, kannor, fat och burkar. Det gäller att placera allt rätt, för värmen kan skifta i olika delar. Hetast blir det längst upp.

– Vårt sätt att bränna keramiken skiljer sig inte från hur det gick till i Japan för flera tusen år sedan. Förutom en detalj, vi har en digital termometer, säger Frank Larsen som byggde ugnen för sex år sedan.

Det tar många timmar att värma upp keramikugnen med ved, temperaturen ska nå 1280 grader och i den temperaturen ska glasyren brännas i tio timmar. Det blir mycket matande med ved och inspektion i små luckor för att se hur glasyren smälter. Med eldstad och skorsten är det totalt sju meter höga lågor som man ska kontrollera.

– Det är som att sitta på en jetmotor, konstaterar Frank Larsen.

För keramikerna, som annars bränner i egna elektriska eller gasugnar, är vedugnsbränningen ett tillfälle att experimentera med olika glasyrer och hur de fungerar på olika leror. Det låter som rena kemilektionen när de beskriver reduceringseldningen, då de stryper syretillförseln så att syreoxiderna försvinner från de metallhaltiga glasyrerna. Kopparoxiden blir då inte grön utan röd.

Spänningen är stor på onsdagsförmiddagen när den stora ugnen svalnat så mycket att den kan öppnas och keramikföremålen försiktigt plockas ut. Enligt keramikerna själva kan det jämföras med öppningen av den egyptiske faraonen Tutankhamons grav.

Det krävs tjocka handskar, för keramiken är fortfarande het. Frank Larsen ser lite missnöjd ut när han granskar sina oxblodröda tekannor. De är för blanka, tycker han, ugnen har varit för het. Men hade den inte varit het längst upp hade kanske andra föremål fått för lite värme.

Stina Neander ser däremot riktigt nöjd ut med sina brunglaserade karaffkannor utan handtag. Förutom att det bildats blåsor på vissa. Hon har gjort några testbitar med olika glasyrer också för att se vilket recept som fungerar bäst. Lena Andersson, som ska ha en separatutställning på Blås och Knåda i Stockholm i höst, plockar fram små eklöv i röda färger. Kajsa Gustavsson granskar sina kantiga muggar i brungul matt glasyr.

Ingen bränning blir den andra lik. Glasyren på Margareta Erwalds blå fågel har runnit ut i ugnen och även hamnat på ett fat. Det yr omkring sotflagor som skapar önskade eller oönskade effekter och det kan bli knottror och blåsor under den kemiska processen när ämnen i glasyrerna bränns.

Här märks inte av någon konkurrens keramikerna emellan, de delar villigt med sig av egna favoritrecept och analyser av vad som blivit extra lyckat eller varför en viss glasyr blev helt annorlunda än planerat under bränningen. De verkar, för en lekman, vara fullfjädrade kemister hela bunten.

– Inte kemist, alkemist, kommenterar Frank Larsen.

Tja, någon sorts trolleri är det med keramikbränningen i Fågelsjö.

Mer läsning

Annons