Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Upp som en sol, ned som en pannkaka?

/

De ständiga opinionsmätningarna är en av den politiska debattens förbannelser.

Annons

Upp som en sol, ned som en pannkaka. Allt inom loppet av några enkätundersökningar.

I januari talades det om Vänsterpartiets Sjöstedteffekt. En månad senare tycks den överspelad – i stället har Socialdemokraterna fått en Löfveneffekt.

Kanske var Sjöstedteffekten egentligen en inte Juholt-effekt?

I växelspelet mellan medier och opinionsmätare förstärks den politiska debattens personfokus. Personer är viktiga, därför att ledarskap är viktigt. Partiledare måste både leda och lyssna.

Kombineras partiledarrollen med rollen som minister blir det än mer komplicerat.

Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund har alla tre tunga portföljer på sina respektive departement. Samtidigt förväntas de ständigt delta i partiarrangemang, träffa väljare och skapa en positiv mediebild för sina respektive organisationer.

Att partiledarrollen är krävande ursäktar dock inte fixeringen vid snabba lösningar genom starka personliga varumärken.

Kompetens är en sak, personligt varumärke en annan. Och när politiken reduceras till persona missar vi innehållet för den snygga ytans skull.

Undantag finns förvisso – delar av diskussionen om Håkan Juholt handlade just om kompetens och ledarskap. Men alltför ofta uppmärksammas istället Maria Wetterstrands frisyr eller Göran Perssons vikt.

När Folkpartiet valde Maria Leissner för många år sedan sade partiföreträdare öppet att hon var så duktig på att hantera media. Det slog naturligtvis tillbaka mot FP. Människor vill ogärna bli hanterade, och om det antytts att de kommer bli det vill de naturligtvis visa på motsatsen.

Centerpartiets Annie Lööf hann inte sitta många veckor förrän politiska reportrar konstaterade att Lööfeffekten hade uteblivit. Annie Lööf är fortfarande aldrig prövad som partiledare i ett allmänt val.

Folkpartiets Bengt Westerberg, som tillträdde 1983, gav i valet 1985 upphov till den så kallade Westerbergeffekten. Hans partikollega Lars Leijonborg kom in i riksdagen det året, blev partiledare 1997 och gjorde ett succéval 2002.

I dag ska det gärna gå betydligt snabbare.  

Av riksdagspartiernas partiledare är två födda på 50-talet, tre på 60-talet, två på 70-talet och två på 80-talet. Hellre yngre än äldre i politiken, tycks slutsatsen vara.

Suget efter nya, spännande namn lockar partierna att leta fräscha killar och tjejer, hellre än grånande damer och herrar. I partiledarstriden mellan KD:s Göran Hägglund och Mats Odell nämndes vid flera tillfällen just den senares ålder som ett problem.

Den personfokuserade politiska debatten är en ond cirkel, med krav på snabba resultat och ett snyggt yttre. Tillrättalagda enradare, i stället för nyanserade resonemang.

Bakom de glättiga leendena skymtar illa genomtänkta förslag.

Personfokus gör politiken sämre.

Ida Thulin

Liberala Nyhetsbyrån

Mer läsning

Annons