Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Unga kan göra en klassresa

Både Gävle, Sundsvall och Falun finns med på den föga smickrande listan över svagast växande städer i Sverige de närmaste dryga tjugo åren.

Annons

Och de är inte ensamma. En negativ befolkningsutveckling förväntas framför allt ske bland de kommuner som har färre än 12 500 invånare och som inte är förorts- eller pendlingskommuner.

Diskussionen om hur städer ska växa och attrahera invånare är därför en ren överlevnadsfråga. Få personer har blivit mer uppmärksammade när det gäller hur städer ska göra för att lyckas med det än den amerikanske forskaren Richard Florida. Hans teori handlar om att coola miljöer som lockar en så kallad kreativ klass utvecklar en stad och får den att blomstra. Det har lett till att stort sett var och varannan kommunpolitiker närt drömmar om att den egna kommunen ska utvecklas till nästa hippa utvecklingskluster. Gävle och Sundsvall stagnerar för att de inte satsar tillräckligt mycket på att locka latteliberalerna, på kulturen och på nöjeslivet.

Men är det verkligen så enkelt?

I boken "Krympande eller växande städer?" (Reforminstitutet, 2013) kritiserar teknologie doktor Nima Sanandaji Floridas magiska recept. Han skriver att bortsett från den kortvariga it-boomen faller stödet för att driftiga entreprenörer i första hand söker sig till städer som satsar på hippa kaféer och ett levande nattliv. Det gamla hederliga receptet med ett gott näringsliv, rimliga skatter, låg brottslighet, bra infrastruktur och trygghet håller nämligen än, och är det som främjar tillväxt oavsett om man tittar på storstäder eller glesbefolkade delar av landet. "Nyckeln ligger i att utgå från den egna ortens komparativa fördelar, inte drömma om att göra varje kommun till San Francisco".

Jämför orterna ovan med Gnosjö, som saknar de där trendiga miljöerna som enligt Florida är svaret på tillväxtens gåta. Man har en generellt låg utbildningsnivå, och dessutom omoderna företag av typen tillverkande industriföretag. Man skulle kunna förvänta sig en omfattande arbetslöshet, hög sjukfrånvaro och svårigheter för utlandsfödda att etablera sig på arbetsmarknaden. Men verkligheten är den motsatta. Sysselsättningen i Gnosjöområdet har konsekvent legat högre jämfört med resten av Sverige mellan 1985 och 2007. Framförallt lyckas regionen med att få ungdomar och invandrare i arbete.

Problemet är att för få följer Gnosjöregionens framgångsrecept. Lokalpolitikerna har orealistiska drömmar om att locka till sig högkvalificerade tjänsteföretag medan intresset för att ge bygglov till traditionella företag som sysslar med tillverkning, jordbruk och skogsbruk är begränsat. Resultatet blir, som Sanandaji konstaterar, att många unga kan göra en klassresa bort från landsbygden och landsorterna, men inte inom dem.

Annons