Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

UNG: En eländig skjorta

När det blev min tur att få skriva en krönika var det ingen tvekan om vilket ämne jag skulle välja. För tillfället hatar jag allt vad symaskiner och syslöjd heter. Verkligen avskyr. Varför gör jag det?

Annons

Jo, det är nämligen så att någon gång under högstadiet ska man sy ett klädesplagg för att få godkänt i syslöjd. Då jag själv, för ovanlighetens skull, hade noll inspiration bad jag min lärare om hjälp. Hon föreslog att jag skulle sy en enkel, vit, långärmad skjorta. Jag kan berätta att än så länge är det bara färgen som stämmer.

Till en början var jag taggad att komma igång. Jag valde ut snygga knappar, ett lämpligt mönster och ett skönt tyg. Om vi snabbspolar fram några veckor, till nutid, hittar vi mig svärande högt i slöjdsalen. Jag har fått sprätta upp x antal sömmar, kragen är sned och tyget har blivit mer knöligt än rakt. För att inte tala om axelsömmen som min slöjdlärare otaliga gånger har hört mig gnälla över. När jag för sjätte gången tänkte förklara att jag ALDRIG mer ska sy en skjorta, insåg jag att jag faktiskt aldrig mer behöver göra det. Någonsin. I hela mitt liv.

Jag har bara ett drygt år kvar av grundskolan och sen finns det en massa olika gymnasielinjer jag kan välja att gå. Utan en enda slöjdlektion på schemat. Jag kan, med arbete och lite jävlar anamma, bli i stort sett vad jag vill. Det må vara en klyscha som vuxna säger till oss dagligen, men de har faktiskt en poäng. På andra sidan jorden har många barn och ungdomar inget val om de vill sy en skjorta eller inte. De tvingas arbeta för skitlöner så att västerländska butiker ska kunna sälja kläder till lågpris. De drömmer om att bli läkare, lärare, att förändra världen. Jag drömmer om att någon gång få blir klar med min eländiga skjorta.

Med dessa tankar i bakhuvudet känns plötsligt axelsömmen som ingenting. Förhoppningsvis får min slöjdlärare det lite lugnare nu.