Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Underjordisk långtidsvärme

Aldrig tidigare hade någon använt sig av det energieffektiva värmesystemet. Tack vare kluriga lösningar och hjälp av en ingenjör blev huset i Sanna unikt. Ett energihus långt före sin tid, med en byggkostnad långt under det normala. Nästan 60 år senare har en ny generation tagit över hemmet – som fortfarande är näst intill orört.

Annons

När någon ska till att bygga hus står de ofta i valet och kvalet mellan det energieffektiva alternativet och plånbokens resurser. Ofta kostar det att vara energieffektiv när det kommer till hus – bättre fönster, effektivare isolering och kanske till och med speciallösningar som förhoppningsvis ska visa på positiva resultat när månadens energiräkning dimper ner i brevlådan.

"Glashuset i Sanna", som det kallas i en tidningsartikel från 1970-talet, gjordes precis tvärtemot. Med ett uppvärmningssystem som aldrig tidigare tillverkats och med egendesignad planlösning hamnade den totala kostanden på 54 000 kronor – långt under vad standardhusen på 1950-talet kostade.

– Än i dag är det ingen som tror på mig när jag berättar hur lite olja vi gör av med för att värma huset, säger Bo Söderström som i dag äger huset strax utanför Järvsö.

Allt började med att Kerstin Ekengren, moster till Bo, och hennes man Sture lämnat Stockholm som nyexaminerade konstnärer för att bosätta sig i Järvsö. Genom vänner och bekanta fick de slutligen hyra in sig i Hans-Ers gården i Ljusdal. Samtidigt som de bodde där letade de efter en tomt i, redan då, eftertraktade Järvsö.

Till slut fick paret erbjudande om att köpa en vackert belägen tomt i Sanna, strax söder om Järvsö. Här var stället som de ville tillbringa sina liv och platsen där de två konstnärssjälarna kunde utöva sina yrken.

– Redan innan byggplanerna hade de bestämt att de skulle bygga huset själva. Det var ju så billigt att bygga då, även om pengarna var värda mer, säger Bo.

Sagt och gjort. Tomten var inköpt och Sture hade ritat huset som de ville leva i. Uppfinningsrik som han var hade de flesta problemen nått en lösning, men uppvärmningen av det för sin tid något annorlunda huset fick han hjälp med att designa.

– Det jag hört berättas om Sture är att han var en riktigt uppfinningsrik man som kom på massa kluriga lösningar, säger Gudrun Åsling, Bos fru, när hon minns tillbaka till den tiden då Sture levde.

Med hjälp av den framlidne ingenjören E. Eriksson Lång från Uppsala, som konstruerade uppvärmningssystemet, blev bostaden den enda i sitt slag.

Under de stenbelagda golven vilar en tolv centimeter tjock betongplatta som ingjuter plåtkanaler. Dessa har strategiskt placerats längsmed bostadens hela golvyta. I dem cirkulerar varmluft som pumpas ut från den oljepanna som förlagts en våning under entréplan.

Oljepannan startar per automatik och går så länge som Bo och Gudrun bestämt genom att ställa en timer.

– När höstkylan kommer eldar vi i ungefär tre dagar och efter det räcker det med att elda en timme och 20 minuter per dag för att underhålla värmen, säger Bo.

– Sen bor vi ju på en sandås, vilket de säkert tänkte på när de köpte tomten eller valde värmesystem, säger Gudrun.

Under husets betongplatta finns en sandbädd som tar tillvara på och lagrar värmen som oljepannan sprider och fungerar på så sätt som täljstenen kring en modernare kamin.

– Det här var ju något helt nytt för sin tid. Jag kan inte säga säkert, men anledningen till varför det bara har byggts här och inte blivit ett vedertaget byggsätt tror jag beror på att ingenjören dog innan huset ens invigts, säger Bo.

Huset, som stod klart 1955, vilar högst uppe på en kulle. Mot söder är stora delar av fasaden bestående av stora glaspartier där husets originalfönster släpper in solljuset och värmer bostaden.

– Det blir riktigt varmt när solen ligger på. Under vintern sätter vi in ett innerfönster, som skapar en luftspalt på cirka en decimeter, då stänger det ute kylan ytterligare, säger Bo.

Ändra fram till sin död, 2007, bodde Kerstin kvar i huset. Året därpå lämnade Bo och Gudrun Göteborg och tog över huset.

Trots att många år har passerat sedan 1955 är mycket av den fasta inredningen och planlösningen fortfarande orörd. Hallen och vardagsrummet, som båda tidigare var ateljéer där Karin vävde, har stengolv i form av skiffer och klinker. Köket, som avskärmas med hjälp av glaspartier, har fortfarande den originella korkmattan kvar på golvet och i sovrummet ligger en grön linoleummatta.

– Det är perfekt. Stengolvet är varmt och skönt eftersom att värmen går genom det, men i köket hade det varit osmidigt eftersom att en tallrik kanske far i backen, säger Bo.

I det stora hela är huset orört sedan han och Gudrun flyttade in. Det enda som behövt göras är att byta ut ett läckande takfönster mot en modernare variant och papptaket har ersatts av ett falsat alu-zink tak av plåt.

– Sen valde vi att renovera badrummet för att få det mer anpassat efter dagens säkerhetsnormer som försäkringsbolagen insisterar på, säger Gudrun.

Ännu finns inga framtida renoveringsplaner, varken vad gäller utseende eller det specialtillverkade uppvärmningssystemet.

– Allt fungerar väldigt bra. Tänk bara på värmen – den minsta mängden olja vi får beställa med lastbilen är 1,3 kubikmeter. Den beställningen gjorde vi för två år sedan och den är ännu inte slut, säger Bo.