Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trovärdigare och gladare, då kan det gå vägen Hägglund

/

Om vi tycker att Göran Hägglund, KD, har en viss förmåga att se bekymrad ut varje gång han gör ett tv-framträdande så är det förmodligen ingenting mot vad han är.

Annons

Partiledarstriden sker för öppen ridå. Utmanaren Mats Odell vägrar att godta valberedningens förslag och tänker kandidera vid partiets riksting i januari, ivrigt påhejad av tunga kristdemokratiska kommunpolitiker.

Eller rättare sagt med stöd av de bekännelsetrogna. De som ställt sig bakom FFFF: frihet, företagsamhet, flit och familj. De som vill att partiet ska hoppa av den socialliberala vägen och i stället vika in på en mer borgerlig stig.

Odells bundsförvanter kallar honom för förnyare. Det kan tyckas märkligt med tanke på att han tillhört den absoluta partitoppen hur länge som helst och rimligtvis borde haft all tid och makt i världen att få genomslag för sin politik.

Vad betyder då förnyelsen? Att KD ska gå tillbaka och vara det parti som är kritiskt mot abort och homoäktenskap?

Att Livets ord-idealen ska utforma KD:s politik? Bevare oss.

Göran Hägglund, med partisekreterare Acko Ankarberg och Maria Larsson, vice ordförande har försökt, med varierad framgång, trumma in att Kristdemokraterna är ett parti som står för ett "mänskligare Sverige, där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter".

Vackra paroller som inget är värt om de inte fylls med ett politiskt innehåll. Allra helst eftersom Göran Hägglund är socialminister och Maria Larsson är ansvarig för familje- och äldreomsorgspolitiken.

De har inte lyckats lyfta de mjuka frågorna i den strikt ekonomiskt inriktade Reinfeldtregeringen. Bakslagen har inte låtit vänta på sig.

Hur många gånger har vi inte sett Maria Larsson och Göran Hägglund stå och svettas i kameralampornas ljus och fått förklara och försvara än det ena, än det andra.

Fosterhemsbarnen som inte skulle få någon ersättning, ingen ursäkt, men efter enorma påtryckningar fick de sina regeringskamrater att backa. För Maria Larsson hade hela tiden haft uppfattningen att regeringen skulle ta sitt ansvar. Jaha?

Vanvården inom äldrevården är ännu en het politisk fråga som kräver handlingskraft från ansvarig minister. Till slut lovade Göran Hägglund miljoner i stimulansbidrag till de kommuner som är bäst i äldrevårdsklassen.

Som en morot att sköta sig, formulerade han förslaget och tittade lite blygt under lugg mot tv-kameran. Som om han tänkte: men snälla, kan någon rädda mig, ta bort mig härifrån.

I stället för att ge pondus och styrka åt innehållet bakom orden, framstår Göran Hägglund som svag.

Inte har partiet opinionsbildarna med sig heller. Det senaste av KD-förslag som slängdes ut som ett köttben till vargarna, var vad som föraktfullt kallats "stämpelklocka på dagis". Ett slags inloggningssystem som går ut på att föräldrarna betalar för den tid barnet befinner sig på förskolan och som också underlättar för den som planerar bemanningen.

Genast höjdes röster om att stämpelklockan skulle missgynna ensamstående mammor som skulle behöva skämmas för att de lämnar först och hämtar sist. Ibland hänger jag inte med - det gör de väl vare sig det finns stämpelklocka eller inte?

För övrigt finns redan systemet i flera kommuner, bland annat Söderhamn, där alla verkar vara glada och nöjda.

Lägg därtill usla opinionssiffror, skulle den senaste gälla, skulle inte KD komma in riksdagen.

Svensk politik behöver partier som driver samhällsfrågor ur ett medborgarperspektiv och som kan lämna valutakurvor och skatteplanering för en stund.

Väljarna finns, bara KD kan plocka fram företrädare som är trovärdiga.

David Lega, simmare och stå-uppare, föreslagen andre vice ordförande, kanske kan göra partiet lite gladare. Självförtroende behövs.

Men då måste Göran Hägglund sluta se ut som en ledsen hund. Och tro på sina egna förslag. Annars blir han inte omfamnad av verklighetens folk.

Mer läsning

Annons