Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tre generationer med gemensamt intresse

/

Här är familjen där bilintresset har gått i arv i tre generationer.

Annons

Det är inte utan att en och annan vrider på huvudet när Olle Fors, hans dotter Nina Fors Östlund och dotterdottern Elina Foander kommer åkande med sina bilar.

Olle Fors rattar själv en Studebaker Erskin från 1927. Dottern Nina Fors Östlund glider omkring i en Buick Century Riviera från 1957, medan Ninas dotter, Elina Foander, kör en ljusgul Opel Rekord årsmodell 1962/63.

Att barnen följer i föräldrarnas fotspår är kanske inte så ovanligt. Men mer ovanligt är det nog att en dotter ärver pappans intresse för bilar.

– Jag är den son som han aldrig fick, säger Nina och skrattar.

Efter grundskolan gick Nina transportgymnasium, men jobbar nu som förskolelärare.

– På den tiden var det inte lika vanligt med tjejer inom transportsektorn.

Men bilintresset som Nina haft sedan hon föddes, det har hon kvar. Och det har hon i sin tur nedärvt till sin dotter, Elina Foander som är 22 år, och kör en bil som är 30 år äldre än henne själv.

– Det är 1962-års kaross och 1963-års växellåda, förklarar Olle, som var den som köpte Opeln från Östersund 1995. Då hade den stått i 20 år.

– Det var en vägmästare som köpt bilen till sin dotter, men hon knycklade till en framskärm på den, och sen vågade hon inte köra den mer, säger han.

När han köpte bilen hade den gått 7 000 mil.

Olle körde den tills Elina tog över den.

– Jag har alltid tyckt om gamla bilar, så då låg det nära till hands att fråga morfar först, säger Elina.

Elina är uppvuxen med bilar. Hon var på sin första folkracetävling när hon var sju veckor. Nu kör hon både folkrace, rally och motorcykel.

Men att köra den över 50 år gamla Opeln, det är lite annorlunda.

– Det är mycket plåt och inte så mycket isolering. Och från början var det väldigt ovant med rattväxel, säger Elina, som gillar livsstilen.

– Kulturen, musiken, allting är roligare med det gamla.

Under sommarhalvåret åker hon mycket på cruising, och den gamla Opeln tuffar på 500–600 mil varje sommar utan större problem.

– Utom en gång när jag var på cruising i Sundsvall, då kokade den. Men jag hade fel kylarlock. Det är det enda som har krånglat.

På cruising åker även Elinas mamma Nina, men då i sin och maken Anders Östlund Buick Century Riviera HT från 1957.

Bilen importerade de från Baltimore, USA, 2012, och körde hem från Göteborg till Hudiksvall.

– Det enda missödet var att generatorn havererade i Västerås. Så i Gävle bytte vi batteri och körde hem.

– Vi vet att den såldes ny i Los Angeles. Jag hittade en parkeringsbiljett under baksätet från hösten 1957. Jag tror nog att den gått i Kalifornien störste delen, säger Anders.

Bilen hade haft samma ägare från det den köptes ny fram till att ägaren dog 2005. Fyra år senare köptes den av en äldre herre, för att sedan, 2012 hamna i Hudiksvall.

– Bilen har nog stått i garage större delen av tiden, för varken lackering eller inredning är sönderbränd, gissar Anders.

Och vad som är än mer anmärkningsvärt är att bilen är helt orörd, och mätarställningen när bilen kom till Sverige, knappt 8 000 mil, har de ingen anledning att betvivla.

– Det finns inte så många sådana bilar, säger Anders.

Över huvud taget finns det inte många Buick Century Riviera från 1957 i Sverige. Anders gissar på ett tjugotal.

– Men just tvådörrars HT finns nog inte fler än 5–6 stycken.

Att fler uppskattar bilen fick de bevis för när bilen blev en av de åtta finalisterna i Krantz Challenge på Kattvikskajen i fjol.

Det blir några mil med Buicken under sommaren. Cruisingar och utflykter med Midnight Cruisers och Dellenbygdens motorveteraner.

– I fjol åkte jag ett damrally i Sundsvall, tidsenligt klädd för att matcha bilen, säger Nina.

Och Buicken kommer att bli kvar i Ninas och Anders ägo.

– Det är klart, allt är till salu, men en helt orörd bil från 1957 är så pass sällsynt, så den här blir nog kvar, gissar Anders.

Äldsta bilen i sällskapet har Ninas pappa. Det är en Studebaker Erskin från 1927. Och bilens historia är definitivt annorlunda.

– Jag drog hem den 1971, den stod i skogen i Furuberg där den hade använt som rastkoja till skogsarbetarna, berättar Olle.

Där i skogen hade den stått i 20 år. Skogsarbetarna hade tagit ur framsätena och satt in en kamin. Sen kunde de sitt i baksätet på bilen och värma sig vid kaminen. Efter att skogsarbetarna hade övergivit Studebakern hade naturen börjat ta över, och träd växte upp genom taket på den.

Det var från det ödet som Olle räddade bilen, som var i bedrövligt skick.

– Jag hittade ratten på logen, och styrsnäckan på gödselstacken.

– Alla semestrar efter det tillbringade vi på bilskrotar och veteranmarknader, avslöjar hustrun Karin, och Olle fick gå en svetskurs för att skaffa sig den kunskap som behövdes för att renovera bilen.

Men efter sju år, 1979, var bilen klar.

– Sen har jag bara åkt, säger Olle.

Och Olle och Karin har varit ut på några riktiga långstyrningar.

– Vi var till Gotland, då åkte vi 250 mil på en vecka. Och en gång när vi var i Stockholm körde vi fel och hamnade i Gamla stan, avslöjar Karin.

Något fartvidunder är inte Studebakern. Marschfarten ligger på 60–70 kilometer i timmen, även om Olle pressat upp den i lite högre hastighet vid något enstaka tillfälle. Med svinnande komfort, kan tänkas.

Annons