Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Träffar rakt i hjärtat

/

Folkteatern i Gävleborg hade urpremiär på Jag kommer härifrån av Anders Duus, i regi av Michael Cocke i lördags. Det är en föreställning som träffar rakt i hjärtat.

Annons

Skådespelarna går omkring och hjälper publiken tillrätta i den till kafésittning dukade lokalen. Längs ena långväggen står fyra notställ med höga barstolar. En mansröst hörs i högtalarna. Han pratar om platsen där han växte upp. Skådespelarna sätter sig på barstolarna och läser högt ur manus: Scen 1. Jenny kommer.

Och Jenny, spelad av Cecilia Wernesten, kliver av tåget i Glimvik, platsen där hon tillbringade de första 18 åren av sitt liv. Efter gymnasiet flyttade hon därifrån, drömde om London men hamnade i Stockholm. Samtidigt sålde föräldrarna villan och flyttade till Portugal.

Nu är Jenny 35 år. Hennes liv har skurit ihop. Jenny söker förklaringen i Glimvik.

– Allt som är dåligt med mig är den här jävla stans fel, säger hon.

I Glimvik har hon engagerat den äldre damen Barbro, spelad av Mats Jäderlund som här blommar ut totalt. Men Barbro har åkt fast i ett alkotest och i stället kör tonårstjejen Julia, truligt gestaltad av Aja Rodas, sällskapet runt i Glimvik med omnejd. I scen efter scen återskapar Jenny situationer från sina tonår, från de vardagliga till de traumatiska. De andra spelar motvilligt med.

– Det var som att växa upp i ett skyltfönster, säger Jenny och frågar sig om hon hade varit samma person om hon vuxit upp någon annanstans.

Hon har just avslutat en projektanställning och är arbetslös. Hennes kille Gustav, spelad av Peter Mörlin, är en riktig hipster och har superintellektuella förklaringar på allt. Han tycker inte att de passar ihop och vill att hon ska flytta. Också Jenny vill vara hipster, men lyckas inte passa in i de mondäna storstadskretsarna.

Inför andra akten byggs spelplatsen om så att publiken sitter längs långväggarna och mittgången lämnas fri för skådespelarna. Parkarbetaren Goran gör entré, varmt gestaltad av Peter Mörlin. Han blev kär i Jenny i åttan men hon minns honom inte. Nu är det Goran som står för hoppet och framtiden. Han förklarar att han är töntig nog att trivas i hennes uppväxtstad.

Jag faller pladask för den här föreställningen som träffar rakt i hjärtat. Det är gestaltningen av Jennys utsatthet som får mig att smälta. Hon är övergiven av allt och alla: den iskalla pojkvännen, hipstergänget, de galna föräldrarna som slänger hennes barndomsminnen på tippen och flyttar utomlands, en arbetsmarknad som bara erbjuder korttidsanställningar i ett samhälle där föräldrar dumpar sina barn och barn dumpar sina föräldrar.

Föreställningen tar hem många komiska poänger när den låter landsort möta storstad. Ovanligt nog utan att göra sig lustig på landsortens bekostnad. Den ställer frågor om ursprungets betydelse men ger inga entydiga svar. Svaret på frågan Var kommer du ifrån? är inte alltid självklart och en alltför stark hembygdskänsla skapar automatiskt främlingskap.

Formmässigt är föreställningen något kantig och fragmentarisk. Scenerna annonseras ut och alla utom Cecilia Wernesten hoppar snabbt i och ur skissartade karaktärer, till exempel gör Aja Rodas anmärkningsvärda insatser som sköldpadda och Rasist-Conny.

Karin Kämsby 

Annons