Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Toppjobb ska inte vara tröstpriser

/

Det är over tre veckor sedan Miljöpartiets tidigare språkrör Marianne Samuelsson petades från posten som landshövding för Gotland. Under tiden har länsrådet Anders Granat vikarierat för sin förra chef. Nu är det snart dags att tillsätta en ny person till posten.

Annons

Det hade kunnat vara ett utmärkt tillfälle för regeringen att använda sig av de principer man propagerade för inför riksdagsvalet 2006, nämligen att utnämningen av alla statliga toppjobb skulle ske öppet.

Hittills har regeringen utannonserat omkring sextio procent av toppjobben som blivit lediga. Det är en klar förbättring jämfört med den förra socialdemokratiska regeringen.

Men det är fortfarande långt kvar till hundraprocentig öppenhet. Och valet mellan hemlighet och offentlighet verkar fortfarande ske godtyckligt.

Just den här gången väljer regeringen att fatta beslut bakom lyckta dörrar.

Ursäkten är att just landshövdingeposter är ”lite speciella”, förklarade statsminister Fredrik Reinfeldt i Svenska Dagbladet:

”Det är regeringens representant i länet. Man är chef för vår regionala ambition att samordna de statliga aktiviteterna. Det kan inte jämföras med att vara generaldirektör för en myndighet.”

Visst krävs det en hel del av den som vill bli landshövding. Tanken med landhövdingarna är, precis som Reinfeldt påpekar, att de ska vara statens företrädare ute i landet. Helst ska de vara skickliga politiker som klarar av att skaffa sig breda kontaktnät – samtidigt som de ska behålla sitt oberoende.

Men betyder det nödvändigtvis att det inte går att hitta en lämplig landshövding genom en öppen rekryteringsprocess? Den frågan är än så länge omöjlig att besvara – eftersom en sådan process inte har prövats.

Om regeringen befarar att det skulle vara svårt att få rätt personer att söka kanske man borde se över själva yrkesrollen.

Härom veckan påminde Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg i en debattartikel om att landshövdingarnas och länsstyrelsernas makt har urholkats. Vilken roll ska landshövdingarna och länsstyrelserna spela, egentligen?

I dagsläget har länsstyrelsernas tidigare uppgifter splittrats mellan kommuner, försvarsmakten och ett stort antal statliga verk, vilket betyder att de inte klarar av att ha ett helhetsgrepp om viktiga uppgifter, anser Wetterberg. Som exempel tar han upp stormen Gudrun för några år sedan, då staten inte klarade av att upprätthålla nödvändig infrastruktur i delar av landet.

Hans lösning är sex storregioner med var sin chef, som var och en får mer makt än dagens landshövdingar.

Wetterberg har en poäng. Om landshövdingarna får tydligare uppgifter och mer makt kan tjänsterna bli ännu mer attraktiva – och då kommer förmodligen fler kvalificerade personer att söka jobben.

Det är möjligt att göra landshövdingeposterna till något annat än tröstpriser för avdankade politiker – men då krävs det politisk vilja.

Karin Rebas

Liberala Nyhetsbyrån

karin.rebas@lnb.se

Mer läsning

Annons