Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tonåringar, förenen eder!

Jag läser att vi måste satsa på realistiska klassresor.

Annons

Och plötsligt får jag lust att göra tonårsuppror, vilket inte är vidare lämpligt när man passerat 50 år.

Men allvarligt, vem vill ta på sig ansvaret att kväsa drömmarna hos en 16-åring?

Tids nog kommer de själva att bli varse att det är ett fåtal förunnat att hysta in miljoner genom att spela elektronisk dansmusik, eller att konstruera ett program där hela världen kan ladda ner sina favoritlåtar i mobilen, eller spela fotboll eller hockey i tio år och sedan leva gott på räntorna när man lullar runt på en golfbana i behagligt klimat.

Så populärt det blivit att beskriva den unga generationen som lat och med huvudet i det blå och fötterna inte ens i närheten av myllan. De ligger där på sina tonårsrum, tydligen ända tills de blir trettio år, ropar på pizza till senaste Netflix-serien och vägrar ta jobb som telefonförsäljare.

Förutom att det är ett ålderstecken, jag är ledsen att behöva påpeka det, att förfasa sig över de ungas brist på arbetsmoral, så skulle liknande dystra beskrivningar kunna motverka sitt syfte. Vad nu syftet egentligen är mer än att plocka billiga poäng på klatschiga formuleringar.

Jag funderar på ungdomarnas chanser och valmöjligheter i skuggan av senaste stormen om Hälsinglands samarbete kring gymnasieutbildningar. Även om de lokala politikerna förnekar att det ens skulle existera något som kan kallas politisk girighet, hälsingekommunerna emellan, så är det få, om ens någon, som talar sig varm för den likvärdiga utbildningen. Och det är, hör och häpna, inte utbildningsministern som bestämmer vilka gymnasieprogram som erbjuds i Bollnäs eller Ljusdal. Skälla kan man förvisso göra på Jan Björklund i många sammanhang, men Hälsinglands skolpolitik förfogar de lokala kommunpolitikerna över.

Inget val är sämre än något annat, men hur har vägledningen fungerat när de högskoleförberedande programmen ratas? Världen behöver verkligen både bilmekaniker och skogsarbetare, men den blir bra fattig utan filosofer och arkitekter.

Förebilderna varierar över tid. Ena decenniet vill alla bli journalister eller dokusåpakändisar, andra tider har det finaste varit en läkarkarriär. Säkerhet och trygghet har alltid spelat roll. Eller att man helt enkelt går i föräldrarnas fotspår.

Men i takt med att kraven ökar, världen utanför kommer allt närmare, måste möjligheterna ges och drömmarna uppmuntras, oavsett om man växer upp i Söderhamn eller Järvsö. Allt annat är förenat med livsfara. För såväl samhället, som den enskilde.

Det rådande utbildnings- och bildningsföraktet börjar i de politiska skikten och sipprar sedan ner på var mans frukostbord. Så länge inte konkret politik tar ut färdriktningen uppåt, för den låga utbildningskurvan, kommer ingenting att förändras. Så länge promenaden genom livet måste följa arbetslinjens utstakade stig, och varje sabbatsår eller jorden-runt-resa, ses som förlorad kompassriktning i den realistiska klassresan, dör en 16-årings dröm.

Tack och lov har tonåringar ofta en annan, oförstörd egenskap: De känner sällan några begränsningar.