Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: En historisk bottennivå för Sveriges röda partier

Annons

När väljarna för fem år sedan röstade till Europaparlamentsvalet sågs det valet – särskilt hos de politiska partierna själva – som en gigantisk opinionsmätning inför riksdagsvalet i september samma år.

Anmäl text- och faktafel

Det är inte utan att man, på samma sätt, kan se på helgens Europaparlamentsval – nästan nio månader efter riksdagsvalet 2018. Som en temperaturmätare på hur väljarna ser på partierna inrikespolitiskt.

På den kyligare delen av termometern hamnar de två socialistiska partierna Socialdemokraterna och Vänsterpartiet – med toppnamnen Heléne Fritzon (S) och Malin Björk (V). Enligt det preliminära valresultatet får S 23,6 procent och V 6,7 procent. Att bara tre av tio väljare röstar rött är historiskt lågt. Och i Sveriges televisions vallokalundersökning var det fler väljare (42 procent) som placerar sig till höger på en höger-vänsterskala än till vänster (37 procent).

Om detta är ett trendbrott som kommer att vara för lång tid och även spilla över till inrikespolitiken, eller om det mer är en reflektion av tidsandan återstår att se. Men nivåerna för S och V skiljer inte stort jämfört med de senaste opinionsmätningar som gjorts med fokus på riksdagsval.

Iskallt är läget för Liberalerna. Partiet kunde i och för sig glädja sig åt att klara sig över fyraprocentsspärren i söndagens val och åtminstone säkra ett mandat i Europaparlamentet. Men det är med stela leenden som partimedlemmarna konstaterar detta.

I år var det bara motvind. Liberala väljare ratade L och röstade på Centerpartiet.

För i partiets självbild ligger att man är extra starkt i just Europaparlamentsval. Det är då man mobiliserar väljarkåren, det är där som de liberala vindarna är förliga. Men i år var det bara motvind. Liberala väljare ratade L och röstade på Centerpartiet.

Och att som bärande valbudskap driva att man är Europavänligast är, hur man än vrider och vänder på det, inte det mest lockande. Hittar L verkligen inga andra liberala idéer för att locka väljare kommer kräftgången att fortsätta.

Lägg också märke till att det är tack vare de fyra befolkningsmässigt största länen – Stockholm, Västra Götaland, Skåne och Uppsala – som de Europavänliga Liberalerna över huvud taget överlever som EU-parti. Det är bara där som andelen väljare var fler än fyra procent. I samtliga andra län hamnar Liberalerna under.

I exempelvis Sorsele kommun i Västerbotten eller Ockelbo i Gästrikland var de liberala väljarna så få att de hade fått plats på Svenska akademiens stolar – och då hade ändå en stol blivit över.

Och i exempelvis Sorsele kommun i Västerbottens län eller Ockelbo i Gävleborg var de liberala väljarna så få att de hade fått plats på Svenska akademiens stolar – och då hade ändå en stol blivit över. I Sorsele röstade fyra personer på Liberalerna, i Ockelbo var de 13.

För ett parti som nu på allvar ska inleda sin partiledarprocess, för att hitta en ersättare till Jan Björklund (L), kunde uppförsbacken knappast ha varit brantare (jo, om partiet helt försvunnit från Europaparlamentet).

En annan intressant temperaturmätare gäller den högerkonservativa trion Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Samtliga ökade antalet mandat i parlamentet med ett vardera. Ser du till opinionsmätningarna under vintern och våren har SD och KD närmat sig M (och i vissa mätningar varit förbi). Och Sverigedemokraterna talade öppet, så sent som på valsöndagens kväll, att de hoppades gå förbi M och bli näst störst efter Socialdemokraterna.

Men i ett skarpt läge, som ett val verkligen är, visade Moderaterna styrka. Det är en självförtroendeboost som Ulf Kristersson (M) och hans parti behöver.