Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tobias Samuelsson: Valet av Ylva Johansson bäddar för besvikelse

Annons

Det blev en väntad nominering till EU-kommissionen för Sveriges del. Förhandstippade Ylva Johansson (S) förväntas lämna sin statsrådspost som arbetsmarknadsminister för att tillträda jobbet som EU-kommissionär den 1 november.

Fortfarande är det osäkert vilken portfölj som Johansson kommer få som kommissionär – det hade regeringen inte diskuterat med kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. ”Det är inte så det går till”, sade Stefan Löfven (S) under pressträffen.

Det är en hållning som Sverige verkar rätt ensamma om. Italienarna har gjort tydligt att de vill ha handel, industri, konkurrenskraft eller arbetsmarknad; polackerna hoppas få en tung ekonomisk portfölj som tack för att de stöttade von der Leyen; tjeckerna kan tänka sig digitala eller ekonomiska frågor. För att bara nämna några.

Oavsett vilka frågor Johansson får som kommissionär, blir det med största sannolikhet ett nerköp. Under den senaste mandatperioden har Cecilia Malmström (L) roddat ett av kommissionens viktigaste uppdrag som handelskommissionär. Det är ett område där medlemsländerna lämnat över makten till Bryssel att förhandla handelspolitiken med länder utanför EU, och Malmström har i den rollen varit drivande bakom flera historiskt stora handelssamarbeten, nu senast med Japan.

I en intervju med DN (13/7) tidigare i somras tyckte hon Sverige borde satsa på en ny tung post, som ansvarig i kommissionen för klimatfrågorna eller den inre marknaden. Det kommer utan tvekan bli några av de viktigaste frågorna under de närmaste fem åren för EU-kommissionen.

På klimatområden väntas stora energipolitiska beslut som kan skynda på omställningen samtidigt om det kommer bli en omförhandling av det styrmedel som EU har för att minska klimatutsläppen, handelssystemet med utsläppsrätter. Om Sverige hade önskat ett tyngre ansvarsområde, som miljö- och klimatfrågorna, borde de också ha nominerat en politisk profil som matchar en sådan portfölj.

Med valet av Ylva Johansson signalerar regeringen tyvärr att det främst är arbetsmarknadsfrågor och socialpolitik som är intressant – frågor där regeringen också svajat betydligt. Först som pådrivande bakom den sociala pelaren, sen som motståndare till det som blev konsekvenserna av den, arbetsmarknadslagstiftning på EU-nivå.

Hade Centerpartiet och Liberalerna som stödpartier krävt att få vara delaktiga i nomineringsprocessen hade valet med stor sannolikhet också blivit ett annat, men tyvärr lämnades frågan om Sveriges EU-kommissionär utanför januariavtalet.

Det givna valet borde då ha varit Lena Ek (C), som både har varit miljöminister och Europaparlamentariker. I det senare uppdraget var hon ansvarig från parlamentets sida för såväl förändringar av EU:s utsläppshandel och ny miljölagstiftning på kemikalieområdet.

Tyvärr skickar valet av Ylva Johansson en signal till Bryssel att Sverige inte är intresserade av någondera av uppdragen som Malmström hoppas på. I stället befäster Sverige sin plats i EU:s B-lag, som glatt får titta på från läktarplats när andra länder fattar de avgörande besluten under de närmaste åren. Det är inget annat än en besvikelse.

Anmäl text- och faktafel