Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Toaväggarnas tomhet

Annons

För inte särskilt länge sen brukade människor skriva saker på väggarna på offentliga toaletter. Man gick in på muggen på en bensinmack, en biograf, en krog eller idrottshall, låste dörren om sig, plockade fram en tuschpenna och plitade ner några ord eller fraser som man tänkte var av vikt för omvärlden. Nu för tiden har vi Twitter i stället och väggarna har vitnat.

Där toalettklottret kunde bestå av skyddslös ärlighet i anonymitetens dunkel – typ: "Jag älskar Maria men hon krossar mitt hjärta!" – där genererar i stället Twitter motsatsen. Ängsligt tillrättalagda fraser på offentlighetens led-skärmar.

Nu skrivs det ungefär lika mycket skit på Twitter som det förr gjordes på dassväggar, men den stora skillnaden är att toalettklottret varken suktade efter medhåll, lanserade ett ego eller formulerades för att positionera sig i olika sociala skikt och kretsar.

På dassväggar kunde man förvisso finna aforismer av högst skiftande kvalitet men också rätt mycket politiska slagord och fraser om allt från kärnkraft till rasism och vilken partiledare som borde skickas till månen med enkel biljett. Jo, man uttryckte sig så på 1900-talet.

Om man var arg och skrev något idiotiskt på en toavägg, till exempel att någon annan var dum och nazist, så hände det inte så mycket. Om man skriver det på Twitter i stället så kan det med rätta bli ett jävla liv inom några timmar.

Även om vi utrustats med ett språk så tvivlar jag på att evolutionen tänkte sig att de ord som dyker upp i skallen på någon under en halv minuts hjärnsläpp skulle kunna nå tusentals mottagare, varav hälften jobbar inom media och därmed vidarebefordrar skräpet till någon miljon innan man hunnit säga hoppsan.

Debatten blir därefter. Baserad på 140-teckens dumheter som bemöts i kortformat som visas upp för de sociala nätverken och sedan blir långa grälsjuka artiklar i dagstidningarna.

Det börjar liksom i fel ände. Med det snabba och ogenomtänkta.

Förra veckan var årets längsta och tyngsta på min redaktion. Det hände sådant som gör att man blir extra trött på all livets bullshit och trivialiteter. Hela långa fredagen satt jag och I och gjorde programmet ihop och pratade om kulturdebattens torftighet. Vi delar samma förundran över fåfängan på samtidens digitala toaväggar, men är också rörande överens om att det inte beror på att vi är gamla. Hon är dessutom ett helt decennium yngre än jag.

Under en tretton timmars arbetsdag hinner man gå på muggen några gånger. Och det slog mig där i fredags att de tomma, vita väggarna ändå är en befrielse. En ordlös plats i universum.