Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tjänar miljoner – på bostäder åt flyktingar

För några år sedan begärdes Svanbacken i konkurs. Nu har samma ägare förvandlat hotellet till en kassako.
Här tickar det in över en miljon i ren vinst. I månaden.
De fyra affärsmännen i Hälsingland tvingar samtidigt fram ett hemligstämplat skadestånd från Migrationsverket genom att anklaga verket för hemlighetsmakeri.
Följ med in i berättelsen om flyktingströmmarnas anonyma miljonärer. Det handlar om låsta hotelldörrar, hemliga juridiska processer, och om den exakta handelsvinsten på en människa.

Annons

Det märks snabbt att strandhotellet Svanbacken, som ligger vid lilla Rångsjön några kilometer norr om Delsbo, inte är i så stort behov av betalande gäster. Entréhallen skulle välvilligt kunna beskrivas som postmodern, men de flesta skulle nog ändå bara säga plottrig: en märklig blandning av franska kafémöbler, ljusslingor och vitmålat tegel utmed svart mosaikgolv som åt tre olika håll vetter mot tre nyanser av brunt golv i olika material.

På den vita väggen intill de ödsliga kaféborden står det med snirklig stil: Sit long, Talk Much, Laugh often.

Men det blir inte helt lätt. Vi är de enda gästerna på hotellet den här vinterkvällen. Det är inte bara becksvart ute; dimman har dessutom slagit till. Och ishalkan. Vi får rum 263 längst bort i ena gaveln, bortom den nedsläckta restaurangsalen och den ödsliga korridoren.

Det här hotellet behöver inte sina gäster, förstår man snabbt. Det går nämligen alldeles utmärkt här ändå. Bättre än någonsin faktiskt. Svanbacken har på bara något drygt år gått från att vara ett förlustprojekt till att bli en kassako som åt de fyra ägarna tar hem en vinst på mellan 1 och 1,5 miljoner kronor. I månaden.

Omsättningen år 2013 var – utan att en enda betalande gäst räknas in – över 35 miljoner kronor.

Förklaringen finns på plan tre och fyra. Där bor nämligen, den här fredagen, 165 flyktingar som söker asyl i Sverige. De flesta just nu från Eritrea eller Syrien. Och på måndag kommer 30 till, berättar vaktmästaren på hotellet: en man i övre medelåldern som kallas The Big Man av vissa av flyktingarna där uppe.

Han äter middag, ensam i den halvt nedsläckta restaurangsalen. Ris och köttsås. Han berättar att det bor fyra asylsökande flyktingar i varje dubbelrum där uppe. Att det som mest får plats 200 flyktingar på hotellet.

Dörrarna ner till matsalen är låsta. Vaktmästaren berättar att maten bärs upp till de boende. Frukost och måltider.

Dörrarna mellan hotellplanet, plan 2, och de asylsökande flyktingarna på våningarna ovanför är låsta, åt båda hållen. Hissdörrarna går visserligen att öppna men knapparna till plan 3 och 4 är noggrant plomberade med låskolvar.

Ägare till hotellet är Hewal Fastigheter AB. Ende ordinarie styrelseledamoten och vd är Dan Brock Petersen, en 41-årig Delsboföretagare vars hjälte här i världen – enligt en facebookuppdatering – är Nelson Mandela.

Men han är inte ensam ägare till Svanbacken. Miljonvinsterna måste sannolikt delas med de tre kompanjonerna Patrik Norlin, Curt Sjöberg och Arne Brock Petersen. Dessa fyra styr Rådgivarna för företag i Norden AB, som i sin tur är det bolag som äger Hewal Fastigheter AB.

Tillsammans inledde de fyra kompanjonerna redan i augusti 2010, efter att de hade läst en tidningsartikel som beskrev Migrationsverkets stora behov av tillfälliga asylboenden, ett målmedvetet arbete för att slå sig fram till ett lukrativt avtal med Migrationsverket. Och säga vad man vill om hur detta arbete har gått till, men de fyra har då inte sparat på krutet i relationen till sin blivande statliga avtalspartner.

Ända sedan början av 2011 har Hewal fastigheter drivit en lika komplicerad som nitisk juridisk process mot Migrationsverket. Efter att Migrationsverket hösten 2010 två gånger valde bort Svanbacken som asylboende, till förmån för konkurrerande aktörer i Njutånger och Järvsö, krävde ägarna att få se avtalen mellan Migrationsverket och konkurrenterna. Migrationsverket svarade med att sekretessbelägga avtalen av så kallat affärsmässiga skäl med hänvisning till att verket skulle lida skada om de ersättningsnivåer verket förhandlar fram blir kända.

Affärsmännen i Delsbo gav emellertid inget alls för Migrationsverkets ängslan inför att offentliggöra avtal. I februari 2011 överklagade Hewal sekretessbeslutet till Kammarrätten i Jönköping. Och de fick rätt. Avtalen gick inte att gömma undan.

Det blev startskottet för en mycket omfattande granskning av Migrationsverket. Vad vd:n Dan Brock Petersen ville föra i bevis var dels att Migrationsverkets direktupphandlingar av asylboenden var olagliga. Och – inte minst – att det egentligen var Hewal som hela tiden hade haft rätt till ett antal asylboendeplatser som de aldrig fick. Att det, egentligen, hela tiden hade varit Svanbacken som skulle ha tjänat pengar på flyktingmottagandet.

I sak fick strandhotellsägarna i Hälsingland till sist rätt. Migrationsverkets direktupphandlingar var inte lagliga, vilket enligt hotellägarna hade lett till ett otillbörligt favoriserande av vissa godtyckligt utvalda leverantörer.

Det hela var emellertid en hård juridisk match mellan Hewals och Migrationsverkets jurister som tog två år och gick hela vägen upp till Högsta Förvaltningsdomstolen.

Hur mycket tid Migrationsverkets jurister la ned på det hela vet vi inte. Men Hewal beräknar sin arbetsinsats på utredningsarbetet – något som framgår av bolagets skadeståndskrav på Migrationsverket – till över 500 timmar. Det är drygt 62 arbetsdagar. Det är ungefär tre månaders heltidsarbete.

Men detta arbete skulle visa sig vara väl använd tid.

Inte bara på så sätt att Svanbacken fick nya chanser att ansöka om avtal gällande asylboendeplatser. Inte bara så att Svanbacken till sist fick eftertraktade avtal om totalt 200 platser och nu därför omsätter mellan 2 och 2,5 miljoner kronor i månaden på att låta flyktingar bo där. Inte bara så att det konkursfärdiga hotellet sedan ett drygt år därför går med över en miljon kronor i vinst i månaden.

Nej, dessutom har hotellägarna tvingat fram ett hemligt skadestånd för den tid då Svanbacken inte fick några avtal. En sekretessbelagd överkommelse som varken hotellägarna eller Migrationsverket vill ska bli känd för allmänheten.

Men kanske måste vi stanna upp lite nu, i alla juridiska och ekonomiska turer. Landa lite på Svanbacken igen, den där mörka vinterkvällen då dimman ligger tät och hotellgästerna lyser med sin frånvaro.

Tar man en promenad runt hotellet ser man här och var silhuetter av människor i fönstren på de övre planen. På en större balkong står rökarna, eller så vankar de av och an. Det är becksvart ute. Man skulle vilja ställa sig och glo ut över sjön men det går inte: det blir bara som att blunda.

I den slitna matsalen sitter vaktmästaren, The Big Man, och äter sin kvällsmat. Han kommer att sova kvar på hotellet, tillsammans med sin hund, så vi blir inte helt ensamma på det ödsliga hotellplanet ändå.

Han förlorade sitt vaktmästarjobb inne i Hudiksvall och hade helt enkelt turen att direkt få ett nytt jobb här på Svanbacken. Han har via sitt nya jobb fått veta saker som han tidigare inte hade en aning om. Han berättar att han lärt känna en del av flyktingarna där uppe. Många har fått betala för att komma hit och blivit lurade av löften om guld och gröna skogar.

Det är lätt att glömma bort, när man läser Hewals alla inlagor till olika juridiska instanser, att det är det här det handlar om. Människor på flykt. Människor satta under den mest extrema press man kan tänka sig. Flyktingar från Syrien. Mammor, pappor. Barn. Eritrea. Fyra per dubbelrum. I en tröstlös och nervpressande väntan på besked – åker jag hem eller får jag stanna?

Särskilt lätt är det att glömma när man läser hotell-vd:n Dan Brock Petersens allra mest vinstgivande inlaga till Norrköpings tingsrätt, inskickad i mars 2013. Där argumenterar han för hur mycket skadestånd Svanbacken kräver av Migrationsverket för att Svanbacken alltså inte på en gång fick sina lönsamma avtal med Migrationsverket om att ordna tillfälligt boende åt asylsökande.

Det är där han räknar ut handelsvinsten per flykting. Eller mer exakt uttryckt: hotellägarnas förlorade handelsvinst när de inte omedelbart fick något avtal med Migrationsverket. Den förlorade handelsvinsten var, räknar Brock Petersen ut, 235 kronor per flykting och dygn.

Utifrån den summan gör han sedan en noggrann beräkning och kommer, efter fyra a4-sidor, fram till att den för hotellet uteblivna vinsten på flyktingmottagande under den tid det inte fick avtal med Migrationsverket landar på nära 16 miljoner kronor.

Tillsammans med kostnaden för det arbete som lades ned på själva den juridiska fajten med Migrationsverket, cirka 400 000 kronor, kräver Hewals vd därför Migrationsverket på ett skadestånd på lite drygt 16 200 000 kronor. Detta krav lades fram till tingsrätten i Norrköping i mars 2013.

Fem månader senare drogs emellertid skadeståndskravet tillbaks. Då hade nämligen Hewal ingått en förlikning med Migrationsverket. Det kan framstå som underligt. Varför avvisar inte Migrationsverket kravet bara? Ersättning för utebliven vinst? För att ett hotell inte fick ett avtal som de ville ha på en gång? Vad är det för rimlighet i det?

Migrationsverkets jurister tycks emellertid vara livrädda för Hewals skadeståndskrav. Orsaken är sannolikt att de fyra hotellägarna från Hälsingland skulle kunna få rätt – eftersom de direktupphandlingar som ledde till att andra företag fick avtal med Migrationsverket under åren 2011 och 2012 faktiskt underkänts i domstol.

Och om Hewal får rätt… Ja, då står säkert ett helt gäng andra entreprenörer i flyktingmottagningsbranschen på kö för att få kräva sin rätt för de avtal inte heller dom fick.

Hur förhandlingen mellan Hewal och Migrationsverket lät kan vi bara spekulera i. Men hur den slutade vet vi. Ett gemensamt avtal skrevs under den 12 september i fjol – ett avtal som var tänkt att förbli hemligt. Just hemlighetsmakeriet var i själva verket en poäng med avtalet: att Migrationsverket skulle slippa kommande rättstvister och mer publicitet i frågan. Och på så sätt försöka undkomma fler skadeståndskrav.

Priset för tystnaden var tänkt att förbli hemligt. Den 17 december 2013 beslutade enhetschefen Cecilia Gylling Lindkvist och verksjuristen Kent Juhlén på Migrationsverket i Norrköping att avslå vår begäran om att få se innehållet i förlikningsavtalet med Hewal. De skriver: Med hänsyn till innehållet i överenskommelsen kan det antas att det allmänna lider skada om vissa uppgifter i densamma lämnades ut.

Men vi kan i dag ändå avslöja att Migrationsverket valt att ge hotellägarna i Hälsingland minst 8 miljoner kronor för att få dessa att dra tillbaks sitt skadeståndskrav. Knappt två veckor efter det att förlikningsavtalet tecknats görs nämligen en extra utbetalning till Hewal från Migrationsverket på just 8 miljoner kronor – en utbetalning som på flera sätt sticker ut. De vanliga rubrikerna som Logi juli-13 eller Hyra aug-13, gällande betydligt lägre summor, är här kort och gott ersatt av enl överenskommelse.

Den offentliga tystnaden i frågan var med andra ord, för Migrationsverket, värd minst 8 miljoner kronor.

Och för att summera utifrån avtalets segrande part: Hewal fastigheter, bolaget som i flera år kritiserat Migrationsverket för hemlighetsmakeri och överklagat sekretessbelagda avtal, framstår nu plötsligt själva som rätt nöjda med hemlighetsmakeriet.

Den strid för rättsliga principer som anförts i mediala sammanhang och i inlaga efter inlaga tycks inte längre var lika central för hotellägarna i Hälsingland. Som när hotellägarna i sitt skadeståndskrav till tingsrätten i Norrköping förra våren indignerat skrev att hemlighetsmakeriet på Migrationsverket innebar en uppenbar risk för korruption då vissa godtyckligt utvalda leverantörer favoriserats. Hotellägarna fortsatte:

Verkets hållning – att tidigare upphandlingar utgjorde affärshemligheter – innebar en kränkning av bolagets rättigheter och ett allvarligt brott mot gemensamrättens principer om transparens, öppenhet och likabehandling.

Ingen av dessa principer tycks ha stått i centrum för hotellägarna från Hälsingland när de några månader senare skrev under sitt eget förlikningsavtal med Migrationsverket och inkasserade 8 miljoner kronor. Minst. Avtalet innehåller nämligen två punkter som vi inte får se, två punkter som strukits över med svart spritpenna. Har hotellägarna fått något mer? Som skattebetalarna inte heller skulle få veta?

Det är dags att lämna Svanbacken. Det är lördag förmiddag. Sömnen har varit så där: En kvinna grälade under natten upprepat på en man i rummet ovanför och ett barn vaknade och skrek med jämna mellanrum.

På vägen utanför hotellet står Fisaha och Hagos, två flyktingar från Eritrea, och liftar. De vill in till Delsbo och det är ungefär tre kilometer dit. En rätt lång och delvis rätt farlig sträcka att gå – bilarna kör fort och det finns ingen vägren att tala om. Nu på vintern är det ofta halt.

Alla Delsbobor vi talar med säger att de bara väntar på att det ska ske en olycka utmed vägen – för det är dagligen mängder av flyktingar från Svanbacken som promenerar fram och tillbaks till det lilla samhället för att ha något att göra.

Ingen bär reflexväst, i alla fall inte de här dagarna, vilket är lite konstigt med tanke på mörkret och dimman och en av utbetalningarna från Migrationsverket till Svanbacken för ett drygt år sedan: reflexvästar för 22 850 kronor.

Det borde ju annars ha räckt ett tag.

Fisaha och Hagos kan hursomhelst få åka med oss in till byn den här dagen. De pratar inte mycket engelska men vi lyckas ändå förstå att de tycker att det är okej på Svanbacken.

– We come… five days ago! It’s good, säger Fisaha.

Fem dagar. Det ger en handelsvinst för Svanbackens ägare på 235 kronor gånger två (personer) gånger fem (dygn) – för att följa hotellägarnas eget sätt att räkna.

Det ger 2 350 kr i handelsvinst på de här två unga männen, så här långt.

Mer än hälften av de skattemedel som Migrationsverket avsätter för att hjälpa flyktingarna på Svanbacken – 400 kronor per person och dygn – går i själva verket till vinst för de fyra personer som äger hotellet istället.

Har andra asylboenden liknande vinstmarginaler är det enorma summor skattemedel som årligen betalas ut till vinst åt ägare av hotell, kursgårdar och campingplatser runtom i landet. Migrationsverket bedömde inför 2014 att årets kostnad för dessa boenden skulle bli ungefär 1,5 miljarder kronor. Jobbar alla som Svanbacken är upp emot 900 miljoner kronor ren vinst för dem som får de åtråvärda avtalen.

Vi släpper av Fisaha och Hago vid Hemköp i Delsbo. Det regnar lite lätt. Vi byter mobilnummer och önskar dom lycka till. De vinkar glatt när vi åker.