Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tilltufsad men kvar

/

Det var en lättad Göran Hägglund som i lördags kväll klev upp i talarstolen på Kristdemokraternas extra riksting i Västerås för att tacka för ett fortsatt förtroende.
Med röstsiffrorna 198 mot 88 besegrade Hägglund utmanaren Mats Odell.

Annons

Detta efter att ombuden i flera timmar hade turats om att i talarstolen plädera för antingen den ena eller den andra kandidaten.

Det var väl egentligen redan på förhand tydligt att Hägglund skulle sitta kvar som partiledare efter helgens extra riksting. Men att Odell fick ett stöd på motsvarande 31 procent visar också att han och de som har lyft fram honom inte var ute i helt ogjort väder.

Kristdemokraterna är ett parti som brottas med stora interna svårigheter. Vilket knappast är överraskande mot bakgrund av partiets prekära tillstånd.

Även om Hägglund vann en klar seger visar resultatet också att det uppenbart finns en inte obetydlig och högljudd minoritet som är allt annat än tillfreds med hur partiledningen sköter sitt arbete.

Det blir en stor utmaning för Hägglund och hans kollegor i partistyrelsen att hantera den situationen.

Det är förvisso svårt att se något direkt positivt i att en sittande partiledare bara får stöd av drygt två tredjedelar av ombuden som valts att företräda medlemmarna på partiets högst beslutande sammankomst. Det sänder inte precis signalen om en stark ledare, vilket inte förenklar Kristdemokraternas redan problematiska situation.

Å andra sidan var det nog bra att man släppte upp den här konflikten till ytan och lät rikstinget ta ställning till vem som bör leda partiet. Om man hade vägrat är risken påtaglig att det interna missnöjet hade kunnat växa sig ännu starkare med konsekvensen att utgången i en omröstning om partiordföranden kunde ha blivit en helt annan på det ordinarie rikstinget.

Nu har kritikerna fått ventilera sina åsikter och pröva sin kandidat mot den sittande partiledaren. Stödet för Odell var inte obetydligt, men det var mer än dubbelt så stort för Hägglund. Flera av dem som lyfte fram Odell, liksom för övrigt Odell själv, deklarerade redan på lördagskvällen att de grävde ner stridsyxorna och ställde sig bakom sin partiledare.

Det är naturligtvis ett sätt att försöka att rädda sig ur den situation som de själva har försatt sig i. Men om de vill uppfattas som trovärdiga kan de därför inte gärna komma ropandes på partiledarskifte ännu en gång de närmaste åren, utan får lojalt ställa sig bakom sin partiledare över nästa val åtminstone. Därefter kan frågan prövas igen.

I en första anblick är det alltså en något tilltufsad kristdemokratisk partiledare som nu ska försöka att ena sitt parti, återvinna ett internt förtroende och även försöka förmå väljarnas förtroende att växa i den omfattningen att partiet i första hand klarar riksdagsspärren.

Fast det hade varit svårt att lyckas med just detta om förtroendet inte hade prövats på det sätt som det nu gjordes, utan kritiken hade fått fortsätta att i stället växa under ytan.

Det blir ändå intressant att följa om Hägglund väljer att försöka gjuta olja på vågorna eller om han i stället väljer att vingklippa sina kritiker genom att flytta bort dem från så många ledande positioner som möjligt.

Det finns klara tendenser till det senare. Vilket är begripligt. Och kanske även riktigt. I synnerhet om han vill något annat med sitt parti än vad hans kritiker vill.

Men risken är att det får samma effekt som om man försöker att släcka eld med bensin.

Mer läsning

Annons