Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tills döden skiljer oss åt?

/
  • Håkan Nilsson och hans Susanne Jansson umgås ofta med hans exfru Ulla Bergström.

Att gifta sig har varit trendigt länge, men antalet skilsmässor är också rekordhögt.

Ändå är skilsmässor något många skäms för, ett misslyckande.

Men varför ska det inte vara naturligt att gå vidare om relationen inte fungerar? Det finns exempel på att det kan bli riktigt bra.

Annons

Antalet svenska giftermål gick upp under 00-talet, för sedan att stanna av. Förra året gifte sig 47 564 par. Samtidigt skilde sig 23 388 par. Ungefär hälften så många alltså.

Det är vanligt att skilja sig relativt snart efter vigseln. I Gävleborg är snittlängden för ett upplöst äktenskap elva år.

- De som skiljer sig skiljer sig oftast efter ganska få år. Men de som har hållit ihop i en längre tid kommer troligen att vara gifta tills döden skiljer dem åt, säger demograf Anna-Karin Nylin på Statistiska centralbyrån.

Finns lyckliga skilsmässor?

- Jag har aldrig pratat med någon som tycker att det är trevligt att skilja sig, säger Susanne Jansson.

Själv är hon ett exempel på hur bra en skilsmässa kan bli till slut. Hon är sambo med Ljusnemusikern Håkan Nilsson och har blivit kompis med hans exfru, Ulla Bergström. De tre umgås flitigt och otvunget, och alla stöttar varandra.

- Hon är den bästa exfru jag har haft, säger Susanne med ett stort skratt.

Att leva med samma person hela livet – är det ett ideal att sträva efter? Det är en svår fråga tycker de tre. Den eviga tvåsamheten känns påhittad. Kanske är den mest ett förlegat gammalt krav från kyrkan. Den moderna människan är ute efter att förverkliga sig själv. Vi har tid, pengar och möjlighet att avsluta dåliga eller tråkiga relationer, menar de.

- Att bara två personer ska räcka till varann hela livet är tveksamt. Man har olika behov i olika perioder. Jag tror att jag är för rastlös. För mig skulle det nog inte funka att leva hela livet med någon, vem det än är, säger Ulla.

Trots att det är så vanligt att skilja sig så upplever många det som skamligt, tror de tre. Förmodligen för att en skilsmässa känns som ett misslyckande. Men det är fel. Skiljer man sig är det ju för att allt ska bli så bra som möjligt.

Äktenskapet mellan Ulla och Håkan sprack för 18 år sedan. De var för olika, säger de. Håkan själv tycker att han var för omogen och "härjig" på den tiden. Han stack helst ut med båten och tog för lite plats i familjen. Deras dotter var fem år när Ulla flyttade ut.

Den första tiden efteråt fungerade relationerna dåligt. Men Ulla gav sig tusan på att det skulle funka. Hon ordnade dotterns och Håkans möten, och gav sig inte om han strulade eller kom för sent.

- Det är Ullas förtjänst att det blev så bra. Hon tjatade på mig att jag måste vara en bra pappa.

I början var Ulla arg över hur det hade blivit. Men så en dag kände hon att ilskan var något hon kunde välja bort. Den leder ingenstans.

- Man kan inte hålla på och bråka. Man skiljer sig ju för att det ska bli bra. Det är så korta stunder man ses, man måste kunna vara vuxen då, säger hon.

Håkan menar att barn kan vara en slags väg till försoning också.

- Man får intala sig att eftersom vi har detta fina barn gemensamt så var det bra fast det sket sig.

Det gäller att släppa det man inte kan påverka, menar de. Istället måste man jobba med sig själv. Att se till att försöka bli trygg med vem man är och vad man vill. "Landa i livet" säger Ulla. Det gäller både efter en separation och när man ska försöka få en kärleksrelation att fungera.

- När man var yngre försökte man väl göra om den andra. Men det är ju ingen idé, säger Susanne.

Det har Håkan sett många exempel på. Killar som älskar att spela musik med sina kompisar, men som blir stoppade av svartsjuka tjejer.

- Det är inte alls ovanligt. Men blir man förbjuden att hålla på med sitt intresse blir man ju sjuk. Jag tror tjejerna försöker göra om oss karlar för mycket, men vi är som vi är.

Det är viktigt att man låter varandra odla sina intressen. Det allra bästa är kanske om man har ett gemensamt intresse, tror Håkan.

Väldigt många kämpar länge för att rädda en relation i utförsbacke. Särskilt de som har barn. Det säger socionomen Ulla Hjelm, familjerådgivare i Hälsingland sedan femton år. Hon har träffat tusentals par som har problem i sin relation. Folk från alla samhällsgrupper, från 18 till 75 år kommer till rådgivningen. Ulla Hjelm vet inte hur många äktenskap hon varit med och räddat.

- Jag vet aldrig hur det går. Det har bara hänt någon gång att jag blivit stoppad på stan av någon som sagt "vad bra det blev när vi varit hos dig".

Par kommer till familjerådgivningen av många olika skäl. De kan vara oense om barnuppfostran, någon kan ha varit otrogen, eller så kan de inte prata med varandra längre.

De flesta kommer för att de vill rädda sin relation. När sexet tar slut eller man inte längre tillbringar någon tid på tu man hand kan det vara dags att söka hjälp.

- Tyvärr kommer många hit för sent.

Ulla Hjelm tycker inte att man ska se en skilsmässa som ett misslyckande. Det är ett större misslyckande att leva kvar i en död relation för barnens skull, menar hon.

- Det är sämre för barnen att se att mamma och pappa aldrig kramas och är go på varann.

Barn far illa i separationer, enligt Ulla. Men om föräldrarna klarar att vara ansvarsfulla vuxna så kommer barnen att klara skilsmässan, säger hon.

Målet med familjerådgivningen är att paret ska vara överens. Antingen om hur man ska leva tillsammans eller om hur man ska leva isär.

Om båda uppriktigt vill rädda relationen så brukar det gå. Men då måste båda vara beredda att förändra, och man måste vara ärlig med vad man vill.

Kan det vara meningen att vi ska leva i monogam tvåsamhet hela livet, med tanke på att så många äktenskap spricker?

- Jag har inget svar på den frågan. Jag vet inte om det är meningen. Jag tycker inte att folk skiljer sig för lätt, ändå tycker jag det är för många skilsmässor. Resonemanget hänger inte ihop, det vet jag, säger Ulla Hjelm.

Mer läsning

Annons