Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till slut förstod även Lars Ohly

/

I går lämnade Lars Ohly till slut beskedet att han inte ställer upp till omval, utan kliver av som partiledare för Vänsterpartiet i samband med kongressen i början av januari nästa år.
Beskedet är inte direkt överraskande. Det är snarare förvånande att han inte långt tidigare gjort klart att han ämnade sluta.

Annons

Faktum är ju att Ohly – trots en växande kritik – tydligt markerat att han avsåg att sitta kvar. Och även då Jonas Sjöstedt gjorde klart att han avsåg att ta strid om ordföranderollen, och alltså inte bara kandidera i den händelse att Ohly klev av, var beskedet från vänsterledaren att han inte hade för avsikt att sluta.

Nu är beskedet ett annat. Sannolikt efter att Lars Ohly till slut har förstått att han inte har det stöd som han behöver för att kunna hänga kvar på posten.

Ett minst sagt nödvändigt beslut.

Lars Ohly har inte varit framgångsrik som partiledare för Vänsterpartiet. I varje val som hans parti har ställt upp i under hans ledning har partiet tappat stöd. Och även efter fjolårets val har stödet i väljaropinionen fortsatt att rasa. Med konsekvensen att partiet nu ligger farligt nära fyraprocentsspärren.

Detta trots att partiet befinner sig i opposition och inte behöver ta ansvar några som helst impopulära beslut eller upplevda felaktigheter i samhället.

Just detta, de usla opinionssiffrorna, var en av de främsta anledningarna som Ohly själv lyfte fram till varför han bestämt sig för att inte ställa upp till omval som partiledare.

Det är mot den bakgrunden egendomligt att inte insikten hos Ohly om varför han borde kliva av som partiledare har infunnit sig tidigare.

Hur som helst, det nödvändiga beslutet är fattat. Och nu börjar den process som Miljöpartiet och Socialdemokraterna redan har varit igenom sedan fjolårets val, och som Centerpartiet är mitt uppe i. Processen att ta fram en ny partiledare.

Vem som blir Vänsterpartiets nästa partiledare inte helt lätt att sia om. Än så länge vet vi att tre personer har anmält sin kandidatur.

Det är tidigare nämnde Jonas Sjöstedt, riksdagsledamot från Umeå, Hans Linde, riksdagsledamot från Göteborg, och Ulla Andersson, riksdagsledamot från Gävle.

Sjöstedt är den som nämnts oftast och som sannolikt har starkast stöd utanför partiet. Men eftersom det är medlemmarna som bestämmer är det interna stödet avgörande, och då är det inte lika självklart längre. Som gruppledare i riksdagen har Linde en stark position och Anderssons, som ekonomiskpolitisk talesperson, är inte direkt svagare.

Dessutom kan fler mycket väl komma att ställa upp som kandidater nu när frågan har hamnat i ett annat läge.

Kampen kommer dessutom inte bara att stå om vilken person det ska bli, utan om det ska bli mer än en person. Det finns starka röster inom Vänsterpartiet som vill att partiet ska ledas av både en kvinna och en man, precis som i Miljöpartiet, medan andra vill hålla var vid den nuvarande ordningen.

Det här är något som kan göra processen betydligt svårare och osäkrare. Man kan ju ha i minnet att Miljöpartiet så sent som 2002 var på väg att överge sitt dubbelkommando för den mera klassiska ordningen med en partiledare. Då föreslogs Clas Roxbergh av valberedningen.

Det slutade efter några turer som bekant med att Peter Eriksson och Maria Wetterstrand valdes av kongressen.

Det var förvisso i Miljöpartiet, och inte i Vänsterpartiet. Men att ändra sättet på vilket ett parti ska ledas är ingen enkel sak.

Mer läsning

Annons