Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tiden har sprungit ifrån Carl Z

/

Jag undrar vad Panikteatern vill berätta med sin föreställning I huvudet på Sixten Olsson. Visserligen får vi i publiken en trevlig och lättsam kväll, men inget griper tag och jag har sett gruppen göra betydligt vassare föreställningar än så här. Min tanke är att tiden har sprungit ifrån författaren Carl Zetterström.

Annons

Signaturen Carl Z (1950-2005) var en briljant stilist. Hans kåserier och revytexter präglades av en mild ironi och stor skepsis, framförallt mot makthavarna. Papphammar var en av hans figurer, den som Gösta Ekman senare gjorde så populär som den lilla människan med stora svårigheter att hantera världen. Zetterströms vapen var de små precisa orden och jag undrar om inte Panikteaterns beundran för författaren har skymt sikten för föreställningen. Exakta ord blir lätt oprecisa av tidens tand.

Den här dramatiseringen av hans texter påminner en hel del om 60-talets TV-program Partaj; en sång med dans avbryts av ett skämt och sedan fortsätter musiken och dansen som om ingenting hänt.

Redan i väntan på att spelet ska börja kastas vi tillbaka i tiden. Jag antar att vi ska sättas i rätt stämning med den 60- och 70-tals musik som strömmar ut ur högtalarna på en volym som gör att man sjunger med, åtminstone inuti huvudet. När vi är lagom tillbakalutade börjar så jakten på den vanliga människan. Den som kan bevisa att den uppfyller kraven på att vara en alldeles vanlig människa kommer att vinna ett mycket flott pris. Den här tävlingen pågår under hela första akten, samtidigt som flera parallella historier spelas upp. Roliga gubbar med Värmlandsdialekt försöker vinna priset. Samtidigt försöker två företagare hitta en mötestid i sina upptagna kalendrar och Maud Nyberg spelar världsdramatik och riktig teater.

Men skämten vill sig inte riktigt.

Spelet är avspänt och intimt. Publiken ställer villigt upp som tävlande och intervjuoffer för vanlighetsstatistik. Kanske gör sig en diskussion om mäns kvinnliga sida bättre i skrift än på scenen och när vuxna och barn sedan byter roller blir det hela alldeles för förutsägbart för att det ska vara roligt. Det är tråkigt för jag tycker att uppslaget är klart tänkvärt, men på scenen?

Det hela blir mest som ett gammaldags skolspex, med undantag av att det är bättre aktörer

här.

Xenia Hildén

Mer läsning

Annons