Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tid för ansvar

Moderaterna är ett parti med självförtroende. Sedan katastrofvalet 2002 har partiet gjort allt rätt: man har förnyat sig utan att förlora sin förankring, samlat borgerligheten och brutit Socialdemokraternas hegemoni med hjälp av socialdemokratisk retorik.
Väljarna har gillat Moderaternas förändring. På mindre än tio år har Moderaterna utvecklats från ett mörkblått femtonprocentsparti till ett ljusblått trettioprocentsdito. Det är en politisk makeover utan motstycke.

Annons

Den moderata partiledningen har skäl att vara mallig. Däremot får de nya Moderaterna inte framstå som arroganta: hela poängen med förnyelsen var att komma bort ifrån bilden av den pompösa företagaren. Det förklarar dels varför Fredrik Reinfeldt så ofta distanserar sig ifrån ”särintressen”, dels partiledningens neurotiska vilja att överträffa varandra i vanlighet.

I ljuset av den egna makeovern blir Moderaternas envetna motstånd till öppen redovisning av partibidrag oförklarlig. Om något parti skulle tjäna på mer transparens är det just Moderaterna.

Socialdemokraterna skulle få ännu svårare att skrämmas med det gamla högerspöket.

Sverige är ett av världens minst korrumperade länder: mutor är relativt sällsynt, många svenskar är nöjda med samhällsinstitutionerna. Det är ingen slump att ledordet på den moderata partistämman är ”tillsammans” – för säkerhets skull skrivit med rosa. Moderaterna vill ju inte vara ett gubbparti.

Med eller utan tjejfärger. Vårt sociala kapital har gjort Sverige till ett rikt land. Därför är det ovärdigt en demokrati som den svenska att regelbundet kritiseras av Europarådets organ för korruptionsövervakning. Särskilt i en så viktig fråga som bristande insyn i finansieringen av våra partier.

På lördagen behandlar Moderaternas partistämma motioner under rubriken ”Trygghet, lag och rätt”. Då får ombuden möjlighet att rösta för juristen och riksdagsledamoten Maria Abrahamssons förslag att offentliggöra Moderaternas bidragsgivare. Det bör man göra. Den öppna redovisningen hotar varken föreningsfriheten eller valhemligheten. Vad som händer är att Sverigedemokraternas mest ljusskygga finansiärer tvingas stå för sina åsikter.

Politik handlar om att välja strider. Partisekreteraren Sofia Arkelstens halvhjärtade försök, en frivillig överenskommelse mellan riksdagspartierna, förutsätter att SD ändrar linje. Det är inte hållbart för Moderaterna att kritisera ”särintressen” – och indirekt stänga den egna dörren. Bristen på konsekvens gör den borgerliga kritiken mot Socialdemokraternas och LO:s ekonomiska symbios uddlös.

Statsbärande partier ska representera allmänintresset. Redan i mars 2004 föreslogs i SOU:n ”Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters intäkter”, en skyldighet för partierna att redovisa privata donationer på mer än 20 000 kronor. Betänkandet skickades till statsrådet Pär Nuder – men sedan dess har både utredningen och Nuder försvunnit. Det har blivit Moderaternas uppgift att genomföra vad Socialdemokraterna aldrig velat. Det är tid för ansvar, Fredrik Reinfeldt.

Lars Kriss